Sparks - Lil' Beethoven (2002)

Jag hann ju komma hem till Stockholm innan jag avslutade den här konsert-dagboken. Men här är i alla fall lite info om konserten från tisdag 10 juni.

Trots att Lil' Beethoven kom relativt tätt inpå Balls så måste den räknas som en stilistisk och formmässig comeback. Både publik och media höjde den till skyarna. Ron och Russell sa i intervjuer att de hunnit bli lite uttråkade på både sig själva och popmusik i allmänhet, att de blivit nyfikna på hur man kunde tänja på gränserna för popmusik och skapa nåt nytt och intressant.

Och oj, va intressant det blev. Lil' Beethoven som inledde Sparks senaste fas (som även innefattar nya skivan Exotic Creatures of The Deep) består av en orkestersättning uppklippt i samplingar och rytmer, lager på lager av röster och stämmor och (även jämfört med tidigare) en stark teatralisk ådra på scen.

I mars 2003 spelade Sparks för första gången på 27 år live i Sverige. Tre kvällar i rad (jo, jag såg alla tre) spelade man på Södra Teatern och den teatraliska ådran jag nämnde yttrade sig i en scenshow som idé- och konceptmässigt fortfarande är oöverträffad bland alla konserter jag någonsin sett. På scen (och i studion) kompletterade Ron och Russell av Dean Menta (ex Faith No More) på gitarr och Tammy Glover på trummor. Både Dean och Tammy skulle sedan vara kvar som studio- och livemusiker på de två kommande albumen; Hello Young Lovers och Exotic Creatures of The Deep.

Man släppte också en live-DVD inspelad på Södra Teatern där både jag, David Liljemark och Nina är med och blir intervjuade på extramaterialet. I aktpausen kom nämligen Sparks ljudtekniker (Christiano) fram och tackade så mycket för att jag "fått sån bra fart på publiken". Han sa att bandet ville tacka och undrade om vi ville komma med backstage efter showen. Vi sa ja :D

Det var såklart hysteriskt kul och nervöst. Vi pratade med både Russell, Ron och Dean. Ron berättade att de hade träffat Johan Renck tidigare under dagen och att de höll på och bollade lite film/musikal-idéer med honom.

Det var också väldigt kul och skönt att se att både Ron och Russell var precis lika ödmjuka och öppna på riktigt som de ger intryck av på scen. Däremot var såklart inte Ron den tysta kufen på riktigt. Han var väldigt pratglad, öppen och utåtriktad.

Jag gick som på moln därifrån. Och när vi lämnade logen och var på väg ut kom DVD-producenten springandes efter oss och sa att han kommit på att det vore kul att göra en intervju. Med oss. Och så gick det till...

David Liljemark intervjuades tillsammans med ett par andra svenska och utländska fans i aktpausen dagen därpå.

Scenshowen då bestod av smarta (men tyvärr ganska fula) projektioner, en hel del genial rekvisita, gott om charmig (om än inte så slipad) koreografi och en hel del förinspelad musik och röstsupport för Russell. De förinspelade delarna hade jag personligen inte några problem med då hela spelningen betedde sig som en ny intressant mix av teater och konsert.

Ron som måltavla när Russell sjunger om Ugly Guys With Beautiful Girls

Eftersom spelningen på Carling Academy var en av de 21 konserterna så hade jag trott att den skulle vara betydligt nerstrippad scenografiskt. Och var lite nyfiken på hur den (utan rekvisitan) skulle stå sig mot spelningarna på Södra Teatern. Men till min förtjusning visade det sig att de hade satt upp precis samma show som då. Komplett med projektioner, rekvisita och koreografi. Och det funkade fantastiskt bra med kvällens publik.

Och med genial rekvisita så menar jag saker som det här (från Carling Academy), från låten How Do I Get To Carnegie Hall? Rons kavaj med de långa ärmarna var för övrigt med på utställningen i Shoreditch.

 

Det slog mig (igen) vilken kraft publiken har att både lyfta och förstöra en konsert. På Södra Teatern är det enbart sittplatser i tjusiga röda sammetsfåtöljer vilket gör att det blir en mysig, intim, men också lite stel och artig känsla på spelningarna. På Carling Academy (med enbart ståplatser) fick kvällen en helt annan karaktär. Något den tjänade på.

Kvällen var slutsåld och jag stod ganska bra i mitten , 2/3 från scenkanten. Snett framför mig till höger stod ett stort gäng med rosa cowboyhattar som vevades flitigt och flög i luften under Ride 'em Cowboy.

Suburban Homeboy var (tillsammans med My Baby's Taking Me Home) den låt som gick hem allra bäst. Och den funkar nästan ännu bättre som avslutningslåt för showen med sina härliga allsångs-sekvenser och stegringar mot slutet. Den är som skriven för ett finalnummer på en påkostad nyårsrevy. Och det menar jag på ett bra sätt.

Kvällens extranummer Wunderbar skrevs innan de skrev och spelade in Lil' Beethoven och Russell berättade att den fungerade som en katalysator och ett frö för albumet. Låten bygger på en mängd samplingar från den tyske sportkommentatorn Günter Koch och Russell var väldigt rolig när han på halvdan tyska försökte återskapa Günters fraser live.

Spellista:

209. The Rythm Thief

210. How Do I Get To Carnegie Hall?

211. What Are All These Bands So Angry About?

212. I Married Myself

213. Ride 'em Cowboy

214. My Baby's Taking Me Home

215. Your Call Is Very Important To Us

216. Ugly Guys With Beautiful Girls

217. Suburban Homeboy

Extranummer:

218. Wunderbar

Berusad av lycka

Jag är helt vimmelkantig och överväldigad av lycka. Den här konsert-serien med Sparks är bland det bästa som hänt mig :) Skriver mer så snart jag kan.

Hotpants och Hitlermustasch

Sparks live med Get In The Swing från 1975. Med Russell i hotpants och Ron i Hitlermustasch. Det är så man smäller av. Jag tror det var med den här videon jag introducerade Sparks för Jessica. Fortfarande osäker på om det var ett bra eller dåligt drag...

Extra kul att presentatören ser lite ut som Henrik Toftling.

Henrik bad mig säga och säga att det inte alls ser ut som honom :) Däremot tyckte han det såg ut om Dave Grohl. Det är ju inte heller så illa.

PS. Bland över 3000 artiklar som skrevs om Sparks 1974/75 i Storbritannien var det endast två stycken som inte nämnde Adolf Hitler. Och Ron var till slut, i en intervju med The Daily Express, tvungen att berätta att han inte var släkt med Charlie Chaplin.

Sparks - Balls (2000)

Ikväll var betydligt glesare befolkad än fredagens och lördagens konserter. Inte speciellt förvånansvärt med tanke på att Balls, kvällens album, är ett tydligt mellan-album. Mellan de starka Gratuitous Sax/Plagiarism och Sparks senaste tre album.

Balls inledde också den finish-nedförsbacke som skulle hålla i sig ända fram till idag. Vad som kanske konceptuellt var ett intressant grepp slutade i en riktigt bedrövlig förpackning på CDn. Balls släpptes i ett färgat jewel-case fodral (fyra olika färger) med ett slipcase i silverfolie. Jag tror man till och med försökte sig på nån slags limited-edition grej med de olika färgerna *ryyys*. CD-skivan var snudd på omöjlig att få ur pappfodralet och det såg allvarligt talat hemskt ut. Och då har vi inte ens nämnt den bedrövliga bookleten som var gömd inuti fodralet. Huvva! Något år senare släpptes en Australiensk utgåva (bild här ovanför) som åtminstone såg ok ut.

Den enda sak med hög finish som lyckligtvis släpar kvar från tidigare två album är samarbetet med Kuntzel + Deygas som gav upphov till videon till The Calm Before The Storm. En både kul och fin animerad historia som jag tyvärr inte hittar några versioner av online just nu.

Kvällens förband hette förresten Roywood(?) och var rätt bra. Trummorna var speciellt kul mixade. Högt och med mycket effekter. Per och Gustaf tycker det låter illa, men jag gillar det här Phil Collins/80-tals soundet med massor av pukor.

Kvällens höjdpunkt var inte en specifik låt utan att Tammy Glover var tillbaka bakom trummorna. Steven Nistor har varit toppen, men det var kul att se Tammy igen. Hon har spelat live (och i studio) med Ron och Russell på de fyra senaste plattorna.

Som extranummer bjöds vi på Katharine Hepburn, en kul och udda låt som skrevs av Ron för Chistie Haydon, Sparks trummis på GS&SV och Plagiarism. Hon framförde den live på GS&SV-turnén där hon även framförde en cover på Beach Boys låt Holiday. Den presenterades då som en låt från Christies kommande album. Men det verkar vara ytterligare en av alla saker Sparks varit inblandade i som inte blivit av. Däremot har Christie parallellt haft en halvdan karriär som skådis och medverkat i Star Trek The Next Generation. Christie är också med och ser tjusig ut i de musikvideos som gjordes till Gratuitous Sax & Senseless violins.

År 1999 var Sparks också inblandade i Tsui Harks första Hollywood-film, Knock Off. En riktigt bedrövlig actionfilm med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen. Till den skrev man i alla fall ledmotivet och ett par udda låtar till som är med i filmen. Även om man var lite illa berörd över filmens kvalitet och (enligt Russells presentation av låten ikväll) hade önskat att Tsui Hark hade stannat kvar i Hong Kong så var Ron och Russell väldigt nöjda med låten som följaktligen fick vara med på Balls-albumet.

Spellista:

197. Balls

198. More Than A Sex Machine

199. Scheherazade

200. Aeroflot

201. The Calm Before The Storm

202. How To Get Your Ass Kicked

203. Bullet Train

204. It's A Knock Off

205. Irreplaceable

206. It's Educational

207. The Angels

Extranummer:

208. Katharine Hepburn (skriven av Ron för Christie Haydon)

Ang. finish

Jag såg Sparks live första gången den 17 november 1994 på Sheperd's Bush Empire i London. 

Kom att tänka på en sak angående det här med finishen på allt Sparks-relaterat efter Plagiarism. Den bootleg-merchandise som såldes på trottoarerna efter konserterna '94 hade bättre finish än den officiella merchandise som sålts sedan dess. Deprimerande, men sant.

Sönderklappade händer

Sparks - Plagiarism (1997)

Kvällens konsert följde verkligen i fotspåren av gårdagen. Carling Academy var slutsåld och det var full fart från första till sista sekund. Ljudteknikern var inte riktigt med i första låten (Pulling Rabbits Out Of A Hat) vilket var synd, men i övrigt funkade allt väldigt bra.

Jag var också väldigt positivt överraskad över Russells framträdande. Dels så gjorde han ett fantastiskt nummer av den långa specialversionen av Propaganda. Och dels så syntes det verkligen att han njöt ikväll. Jag har ju varit imponerad och rörd av hans entusiasm och energi på alla kvällar fram till den här. Men ikväll var han verkligen som en ringmästare och det syntes att ikväll kände han sig som en rockstjärna. Det var mycket armarna utåt sträck, handklapp, hoppande, studsande och knutna nävar i luften. På bästa tänkbara sätt.

Ikväll fick Sparks live-uppsättning också support av en stråk-kvintett och på Change även av en blåsorkester på fem pers. Så då var man alltså 15 personer på scen.

Kvällen hade väldigt hög nivå över lag, men två höjdpunkter utmärkte sig lite extra. Dels så var framförandet av Angst In My Pants bland det bästa jag hört. Inte nog med att man behållit den malande gitarr-rytmen från skivan, man hade även adderat ett aggressivt synt-arpeggio som gjorde att låten lät som ett skenande ånglok. Det var som om någon hade strösslat ren och skär lycka i mina öron.

Höjdpunkt nummer två hade vit t-shirt och var 157 cm långt (fråga inte hur jag vet). Det var Jimmy Sommerville som kom in på scen och gjorde No. 1 Song In Heaven med Russell (precis som på skivan). När han slog ut med armarna mot Ron och Russell och sjöng: This is the number one song in Heaven. Written of course, by the mightiest hand. så överröstade publikens jubel nästan musiken från scen. Och om man som ytligt eller nyblivet Sparks-fan skulle välja en konsert, så skulle det såklart vara den här. Med nitton av deras bästa låtar plus extranummer var det väldigt mycket och väldigt bra Sparks för pengarna.

Plagiarism följer också som skiva och era med GS&SV på det sätt att den är snyggt producerad hela vägen. Musikvideon av Kuntzel + Deygas till den nya versionen på No. 1 Song In Heaven är fortfarande bland det snyggaste jag sett. Lustigt nog har jag på senare år fått reda på att en kompis till Jonas Banker (Genevieve Gauckler) jobbade tillsammans med Kuntzel + Deygas på den videon. Ibland är världen bra liten...

Tyvärr är YouTube-klippet ohyggligt ur synk. Men om man kisar funkar det bra ;)

Spellista:

177. Pulling Rabbits Out Of A Hat

178. This Town Ain't Big Enough For Both Of Us (med ståkar)

179. No. 1 Song In Heaven Pt. 2

180. Funny Face

181. When Do I Get To Sing "My Way"? (med stråkar)

182. Angst In My Pants

183. Change (med stråkar och blås)

184. Popularity

185. Something For The Girl With Everything (med stråkar)

186. This Town Ain't Big Enough For Both Of Us

187. Beat The Clock

188. Big Brass Ring

189. Amateur Hour

190. Propaganda

191. When I'm With You

192. Something For The Girl With Everything

193. Orchestral Collage (med stråkar)

194. No. 1 Song In Heaven (med stråkar och Jimmy Sommerville)

195. Never Turn Your Back On Mother Earth

Extranummer:

196. Looks Aren't Everything

Russell sa när de kom tillbaka in på scenen för extranumret att Carling Academy hade ett curfew (jag antar att det betyder att de inte får ha musik efter ett visst klockslag). Sedan sa han: So we'll have to play this song twice as fast. Then again... all our songs are twice as fast as they probably should be. Well, here goes...