Ett par bilder till på Jane...

Bara för att jag tycker hon är så cool :) Fatta att hon fyller 50(!) år i år. Hip-hip hurra för Jane!!

Sparks Quiz – Complete the following statement:

Hittade den här intressanta texten från april 2006. Tycker den tydligt illustrerar hur Sparks hunnit med så mycket och står för så många olika saker för olika människor. När jag pratar om dem hemma i Sverige så vet folk i min ålder inte vilka de är, medan 40–50 åringar säger: Håller de på än!? Och minns dem som bandet som släppte Kimono My House, Propaganda och Indiscreet.

Sparks’ heyday was/is –

A. In the mid-70s when, as part of the glam movement that included Bowie and T. Rex, they scored several Top 20 hits

B. In the early 80s, when they broke thru into the American market with massive MTV airplay for Cool Places, their duet with The Go-Go’s Jane Weidlin,

C. In the mid-90s, when they had dance club hits with When Do I Get to Sing ‘My Way’, When I Kiss You (I Hear Charlie Parker Playing) and The Number One Song in Heaven (feat Jimmy Sommerville) or,

D. Currently happening with the release of their critically acclaimed Lil’ Beethoven in 2002 and Hello Young Lovers just last month.

If you’re from the UK, you probably answered (A). If you’re from the U.S., you probably answered (B). If you’re a fading club kid, you may have answered (C), and if you’re a twenty-something hipster and part-time Pitchfork writer, you surely answered (D). After 35 years and 20 albums touching upon just about every era and sub-genre of pop music, any answer is really acceptable.

Sparks - In Outer Space (1983)

Ikväll var inte bra. Det går inte att skriva om det på nåt bättre sätt. Eller jo, en aning. En bedrövlig konsert räddades i sista sekund av ett riktig, riktigt bra extranummer. Men låt oss börja med det bedrövliga...

In Outer Space är en riktigt bra skiva med flera starka låtar. Den tillhör iofs Sparks något mediokra 80-tal, men den är fortfarande hygglig med ett par riktigt starka spår. På två av låtarna - Cool Places och Lucky Me, Lucky You - sjunger Russell duett med Jane Wiedlin från The Go-Go's. En av rockvärldens coolaste tjejer i mina ögon. När jag såg Go-Go's i San Francisco så plockade Jane så många poäng så det var omöjligt att hålla räkningen.

Det som gjorde kvällens konsert till en sång besvikelse var arrangemangen och mixningen. På skiva är In Outer Space till stor del driven av en hårt mixad syntbas. Men ikväll hördes knappt rytmsektionen alls. En mjuk (och lågt mixad) elbas gjorde att upptempo-låtar som Popularity, All You Ever Think About Is Sex och Rockin' Girls tappade precis allt driv och betedde sig som sömnlösa zombies. Och inte på ett skönt lounge-sätt, utan på ett urbota tråååååkigt sätt.

Så vad jag hade trott och hoppats på skulle bli kvällens höjdpunkt (All You Ever Think About Is Sex) kom av sig helt och hållet. Istället överraskade de i extranumret med att spela en låt jag aldrig hört förut. Sports, tydligen en B-sida från Cool Places. Och oj, va bra den var! Om den funkade så bra en kväll som den här undrar man ju hur den låter i en studioinspelning.

Med textrader som:

One more time for a healthy body

One more time for a healthy mind

One more time for no good reason

kan man ju inte låta bli att bli förtjust.

Kvällen avslutades efter Sports med att Ron fick en tallrik med grädde i ansiktet. Medan Russell (som kastat tallriken) fnissade förtjust sa Ron: I thought the re-creation of these albums would be limited to the songs. Not the album artwork. Guess this one's on me. Enjoy!

Spellista:
122. Cool Places

123. Popularity

124. Prayin' For A Party

125. All You Ever Think About Is Sex

126. Please, Baby, Please

127. Rockin' Girls

128. I Wish I Looked A Little Better

129. Lucky Me, Lucky You
130. A Fin Bunch Of Guys From Outer Space

131. Dance Godamn It

Extranummer:

132. Sports (B-sida från Cool Places)

Om nån lyckas komma över en kopia av Sports (digital eller inte) så är jag beredd att ge, om inte en arm och ett ben, så i alla fall nåt riktigt fint för den.

Pret A Manger

Efter två veckor i London fick jag idag min första riktigt bra caffè latte. Hittills har de konsekvent varit brända eller smakat välling. 

Jo, man har ju lärt sig en del genom att jobba på Kärnhuset med Marcus Karlsson och saker som Arla och Latte hemma. 

Mjölken ska inte värmas till mer än 65° C. Sånt kan jag. Det kan inte engelsmännen. Förutom killen på Pret A Manger idag. Tack för det.

Caution, wet floor!

Hade en suverän turist-shopping-dag idag. Hörde att det var 30° i skuggan hemma. Plus att det var Stockholm maraton. Låter som upplagt för kollaps. Här i London var det mulet, ganska varmt och lite blåst. Precis som jag vill ha det!

Jag käkade lunch på ett ställe där det stod Caution Wet Floor-skyltar och tänkte på en grej Jessica kommenterade på i veckan. Vi satt på en pub som heter Cambridge och nån hade spillt ut en pint med öl på golvet. Istället för att ta fram moppen och torka upp det så ställde de ut en gul varningsskylt. Kulturkrock, någon? Eller säger man kulturhalka?

Sparks - Nicotina

Texten till Sparks låt Nicotina från Angst In My Pants får mig att tänka på Spike Jonze och hans IKEA-reklam om lampan. Det finns vissa fina paralleller. Även om jag måste erknna att twisten är starkare i IKEA-filmen.

Not every cigarette is a dead, dead thing
Some have a mind and try to be other things
Pushed in the pack, they crave some Virginia air
Softly, they pray to someone, but life ain't fair

They're born to lose
They're born to fill
The lungs of Jack
The lungs of Jill
And like I said
Life just isn't fair

Nicotina, Nicotina, Nicotina is her name

Once in a while a cigarette has a name
N-I-C-O-T-I-N-A, that's her name
She had a tiny voice, and she sang all day
She was a cigarette, but she loved to play

Nicotina, Nicotina, Nicotina is her name

A man with a cough
Stepped to the machine
Dropped coins in the slot
The end of a dream

He ripped the pack and coughed, and then coughed again
Popped out a cigarette, and we're near the end
She screamed and screamed but so much was filtered out
Now Nicotina's only a tiny cloud

Nicotina's gone, but life goes on though
Nicotina's gone, but life goes on though
Nicotina's gone, but life goes on and on and on and on and on
Nicotina, Nicotina, Nicotina was her name

Sparks - Angst In My Pants (1982)

Från och med Whomp That Sucker (1981) och till och med Interior Design (1988) har Sparks ett och samma band i studio och på scen.  Gitarristen Bob Haag, bassisten Leslie Bohem och trummisen David Kendricks. De spelade parallellt i ett eget band (eller egentligen två) som hette Gleaming Spires/Bates Motel. Knappt värt att leta rätt på. Ens om man är riktigt insnöad.

Angst In My Pants (Sparks 11:e studioalbum) är i mina ögon ett litet uppsving från Whomp That Sucker. Fler starka låtar och ett skivomslag som är bland de läckraste de gjort. Och där är konkurrensen hård. Topp 5 i alla fall (av 21).

Ikväll fick vi se en av kavajerna från utställningen på Bodhi Gallery. Russell hade på sig den gröna paljettkavajen (samma snitt och look som den på skivomslaget) som jag och Jessica hade sett där i tisdags. Ron hade däremot inte på sig brudklänningen. Det hade varit nåt! Kavajen är i alla fall riktigt gräslig men det är samtidigt svårt att låta bli att fascineras av den. Jag har ju tidigare nämnt att jag ibland har svårt att separera om saker är bra eller om de bara är kul. Jag tyckte det här tangerade det.

Russell presenterade under kvällen de flesta låtar som LA themed. Och när han efter sista låten presenterat bandet presenterade han Ron som: The guy who has a certain flair for writing LA themes songs and lyrics. Ron tog micken, tackade och sa: You should write about stuff you know about; In my case, Moustasches and Mickey Mouse.

Russell berättade också inför kvällens extranummer att de hade fått en hel del påhopp från Disney när de släppte låten Mickey Mouse. Men när den sedan började spelas flitigt på radiostationer i Los Angeles märkte Disney att det var ganska bra reklam för Disneyland. Så bra att de till och med tog kontakt med Sparks och sa (enligt Russell ikväll): That song Mickey Mouse... you wouldn't happen to have any other songs about, let's say... Minnie Mouse or Donald Duck or...

And of course we did. Sa Russell. Were such cheap bastards.

Så på det sättet skrevs låten Minnie Mouse (kvällens extranummer) som 1983 släpptes på Disneys album Splashdance.

Apropå Mickey Mouse så finns det ett fantastiskt framträdande av den låten från Saturday Night Live. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Ron Mael i det här klippet. Här är också den gröna paljettkostymen med. Inklusive brallor!! Förmodligen också en av de första gånger Ron gör den stolliga dansen som är flitigt repriserad sen dess. Alltid till samma jubel.

Jessica undrade om det inte kunde finnas viss avundsjuka mellan syskonen. Russell är förvisso den uppenbara flickfavoriten och affischpojken. Men på scen så räcker det med ett höjt ögonbryn från Ron för att publiken ska bli som i extas. Russell är söt, extrovert och duktig medan Ron är introvert och genial (jag hittar inga riktigt bra ord här). Kan det vara så?

Spellista:

111. Angst In My Pants

112. I Predict

113. Sextown USA

114. Nicotina

115. Mickey Mouse

116. Moustache

117. Instant Weight Loss

118. Tarzan And Jane

119. The Decline And Fall Of Me

120. Eaten By The Monster Of Love

Extranummer:

121. Minnie Mouse

Kvällens starkaste nummer var Nicotina och Moustache även om det var ett mycket jämnt framförande över lag.

Sparks – Whomp That Sucker (1981)

Från 1979 till 1981. Så länge höll sig Russell Maels löfte att inte använda gitarrer. På Whomp That Sucker från 1981 är de tillbaka igen. Och Sparks låter ungefär som på Introducing, skivan innan de träffade Georgio Moroder. Det lustiga är att det fortfarande är Moroders produktionsbolag som producerar skivorna, om än inte Moroder själv. 

Whomp That Sucker har ett fantastiskt skivomslag och ett par riktigt bra låtar, men den sticker inte ut som ett av deras starkare album. Snarare hör den till den sämre änden av spektrumet. Man kunde se tendenser till att London-publiken höll med eftersom den här kvällen också var gles med folk. Ungefär samma som Terminal Jive. Gissningsvis kring 400 personer.

Jag hade innan konserten gissat, hoppats och trott att Upstairs skulle sticka ut från mängden och det gjorde den. Och den allsångsvänliga refrängen bidrog också till att få riktigt bra fart på publiken. Funny Face och Wacky Women stack också ut som väldigt bra live-låtar.

Russell berättade att trots att inte Moroder själv producerade skivan så umgicks de med honom under den här perioden. Och i hans krets av bekanta fanns Nastassia Kinski (känd från bl a Paris, Texas), som gav upphov till låten That's Not Nastassia.

Russell verkar nu också ha lämnat kostymerna och övergått till att ha kostymbrallor, hängslen, skjorta och slips men ingen kavaj. Kanske tog kavajerna slut.

Låtlista:
100. Tips for Teens

101. Funny Face

102. Where's My Girl

103. Upstairs

104. I Married a Martian

105. The Willys

106. Don't Shoot Me

107. Suzie Safety

108. That's Not Nastassia
109. Wacky Women

Extranummer:

110. Get Crazy (från filmen med samma namn)

Sparks – A Visual Retrospective

I tisdags så tog jag och Jessica oss till Shoreditch (säg det tio gånger snabbt utan att snubbla på orden) för att kolla på Sparks-utställningen på Bodhi Gallery. Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på eller sett framför mig. Eller jo, det vet jag ju... jag till att börja med inbillat mig att galleriet låg i Soho, så vi åkte helt fel. Det låg istället i Shoreditch, inte så långt från Liverpool Street Station. Shoreditch är enligt Nippe det nya heta området i London. Ett område som inte varit nåt alls och nu dräller av små häftiga butiker, reklambyråer och gallerier. Det var också i de här kvarteren som den jättehäftiga Shepard Fairey-utställningen var i november.

Snett mittemot låg Fika, ett kul litet café som Jessica hört talas om. Drivs av svenskar och har tydligen gått sjukt bra och finns på ett par ställen i London. Vi tjuvkikade lite på uteserveringen och jag blev grymt besviken när jag såg mikrovågsugns-värmda Mamma Scan-köttbullar. 

Vi tog också en sväng förbi Concrete Hermit, ytterliggare ett litet galleri som just nu har en läcker eBoy-utställning (samma eBoy som vi hälsade på i Berlin och som jag och Kärnhuset gjorde en Arla-affisch med). Jag fick en tjusig t-shirt och tittade fascinerat på alla fina grejer. Bland annat fick man se produktionsskisser och korrektur för deras Peecol-figurer. Det var kul att ta del av.

Nåväl, tillbaka till Sparks-utställningen. Galleriet var ett pyttelitet ställe med entrédörr i gatuplan och sedan en smal, smal trappa ner till ett litet rum med dålig luft och många entusiastiska Sparks-... jag kallar dem fans, så stöter jag mig inte med någon.

Det visades musikvideos, pressklipp, skivomslag, en paljettkostym från Angst In My Pants-eran, Rons frack med jääääättelånga armar som han hade på senaste turnén, handskrivna utkast till låttexter och en del posters och inofficiella foton. En av höjdpunkterna var den ärmlösa ljusblå sweatshirt som såldes som turnétröja 1983. Många av singelomslagen var också kul att se, eftersom jag sett så få av dem tidigare.

Jag var lite kluven iför utställningen på samma sätt som jag är inför de flesta av den senaste tidens konserter, merchandise och skivomslag. Det är rörande att man kan få till grejer med små budgets, bra idéer och en brinnande passion. Men fan vad folk är klåpare på att få det att funka hela vägen. Jessica tycker det är lite charmigt och punkigt, men inte ens hon kan förklara den menlösa gråa fleecetröjan som säljs på konserterna eller den dåliga dubbelhäftade tejp som användes på utställningen...

Sparks - Terminal Jive (1980)

Terminal Jive är tyvärr inget annat än en tunn och urvattnad kopia på No.1 In Heaven. Eftersom förlagan är så stark så är Terminal Jive ändå hygglig, men i jämförelse är det inte mycket att hurra för. When I'm With You var en gigantisk succé i Frankrike och en kul musikvideo där Ron håller i Russell som en buktalardocka visades flitigt i Frankrike.

Skivan producerades av Georgio Moroders produktionsbolag och producent var Harold Faltermeyer som senare skulle få en egen megahit med Axel F. Ledmotivet till Snuten i Hollywood.

Kvällens behållning var Ron som hade en väldigt tjusig svart (fransk) basker på sig. Många låtar avslutades också med ett Merci från Russell. De berättade även att Young Girls nyligen hade hamnar på en lista (i Word Magazine) över mest stötande och opassande låtar. Man kunde ana ett visst mått av stolthet.

Förbandet från Propaganda (Scroobius Pip vs Dan Le Sac) uppträdde även ikväll och gjorde ett riktigt bra jobb. Trots att det var väääldigt glest i publiken. Scoobius Pip inledde spelningen med att räkna in publiken och utbrast sedan: Ooo, all 58 people of you. What a crowd. Word must have preceeded us, people heard what a crap performance we did for Propaganda.

Så ja, det var konsertseriens hittills klart glesaste kväll. När Sparks en timme senare gick på scenen hade nog publiken tre- eller fyrdubblats, men det far fortfarande väldigt glest. 

Scroobius Pip fällde också en väldigt rolig kommentar kring publikens ålder. Han sa: This next song's called Rat-race. Anyone of you work in retail? Or have kids or grand-kids who do? Ooo... that was just me kidding... I didn't mean that. I wasn't implying that the average age tonight is slightly higher than usual? Did I give that impression? Nonono, no way.

Som tur var gick mellansnacket (välförtjänt) hem väldigt bra hos publiken.

Låtlista:

91. When I'm with You

92. Just Because You Love Me

93. Rock 'n' Roll People in a Disco World

94. When I'm with You (Instrumental)

95. Young Girls

96. Noisy Boys

97. Stereo

98. The Greatest Show On Earth

Extranummer:

99. Singing In The Shower

Kvällens starkaste nummer var The Greatest Show On Earth. Kvällens svagaste var (såklart) den instrumentala versionen av When I'm With You, som precis som på skivan kändes som den utfyllning den är.

Noel - Is There More To Life Than Dancing? (1979)

Efter lite mer snokandes online hittade jag hela mini-albumet från Noel. Väldigt kul att höra. Det finns klara paralleller till No.1 In Heaven (såklart) men också en del mer tveksamma spår (jag sneglar mot blåsorkestern på The Night They Invented Love).

1. Dancing Is Dangerous 9:45
2. Is There More To Life Than Dancing? 8:09
3. The Night They Invented Love 9:16
4. Au Revoir 3:10
5. I Want A Man 4:56

Sparks - No.1 In Heaven (1979)

1977 släppte Donna Summer sin I Feel Love skriven tillsammans med Pete Belotte och Georgio Moroder och producerad av Belotte/Moroder. I Feel Love fick en otroligt stor impact på disco-scenen och rivstartade en hel ny genre. När Brian Eno först hörde låten ska han till exempel ha sagt till David Bowie: I've heard the sound of the future.

Jag ser framför mig hur Sparks hörde låten och likt talangscouterna i Tjuren Ferdinand sa: Honom ska vi ha!!

Det var i alla fall ungefär så det gick till när Ron, Russell och Georgio Moroder 1979 skrev och producerade No.1 In Heaven. Ett sex låtar – och 35 minter – kort mästerverk.

Russell berättade att ikväll var första gången någonsin som dessa låtar spelades live (med undantag av Beat The Clock och The Number One Song In Heaven). Han förklarade det med att tekniken inte funnits för att turnera med det här albumet. Det kan man väl iofs ifrågasätta, men det kändes lite extra kul att se och höra dem framföra låtar som var "nya" även för dem.

Han berättade också att de (när albumet släpptes) fick en hel del kritik för att de förrått rocken och hoppat på discon. Något man verkligen kan förstå om man tänker på vilket extremt annorlunda sound den här skivan har jämfört med de tidigare albumen. Jag vet inte hur jag själv hade reagerat om jag hade upptäckt Sparks på 70-talet och med spänd förväntan sprungit till skivaffären för att köpa deras nya LP. Förvåningen hos deras fans måste ha varit total. Sen fanns det såklart också en stor grupp nya människor som upptäckte Sparks i och med den här plattan. Och idag ses den av de flesta som en av de absolut viktigaste skivorna i deras discografi.

Jag reagerade också på hur modernt soundet var. Inte för att det var nya arrangemang på låtarna, utan för att det helt enkelt lät väldigt bra och samtida. Hisnande när man tänker på att skivan kom ut för 29(!) år sedan. 

Jag såg tex en... låt oss kalla honom för farbror, i publiken som hade en Gary Numan t-shirt på sig. Han var i 50-årsåldern och jag reagerade på att han var så gammal. Inte kan man lyssna på Gary Numan och vara så där gammal. Fast det är klart man kan. Och då menar jag det inte på ett liberalt, inga-fördomar, det-är-insidan-som-räknas sätt, utan jag menar att om man gillade Gary Numan och var 20 år när han slog igenom. Då är man ju närmare 50 nu. Och jag fyller 33. Jisses!

Kan också tillägga att Sparks disco-publik var ännu mer entusiastisk och högljudd än den publik som varit med på tidigare konserter. Ovationerna efter sista låten tangerade nog Goofing Off om de inte till och med slog den på fingrarna.

Förutom musiken så var kvällens absoluta höjdpunkt Rons frisyr. Han hade släppt ner luggen och var kusligt lik sig själv för 29 år sedan. Som en tidsmaskin. Däremot bjussades det inte på några spännande analogsyntar, utan det var laptop, midi och masterkeyboard. Lite synd, jag hade gärna sett en massa patchkablar.

Eftersom det var lite snålt med specialskrivna B-sidor till No.1 In Heaven så berättade Russell att de haft lite svårt att hitta en låt de tyckte passade stilistiskt som extranummer. Men under ungefär samma period så hade Ron skrivit och producerat ett album åt Noel. Och som extranummer spelade de en av hennes låtar. Dancing Is Dangerous. En låt jag aldrig hört och den var hur bra som helst. Mycket, mycket spännande och intressant. Så nu har jag lite vinyl/mp3-letande att se fram emot. Noel, here I come!

Hittade också den här spännande intervjun från 1979 med följande fantastiska citat från Russell:

“...it's going to be ‘goodbye to guitars!’ for Sparks. No more guitars. They're a thing of the past, anyway. Who needs another lead guitar player in a rock band?!”

Låtlista:

84. Tryouts For The Human Race

85. Acadey Award Performance

86. La Dolce Vita

87. Beat The Clock

88. My Other Voice

89. The Number One Song In Heaven

Extranummer:

90. Dancing Is Dangerous

Introducing Sparks (1977)

Av nån obegriplig anledning valde Sparks att kalla sitt sjunde album för Introducing Sparks. Ingen större hit varken i Storbritannien eller USA. Något som en del skyllde på oinspirerade studiomusiker. Jag kan inte påstå att jag hör nån dramatisk skillnad i det avseendet. Men, jag är ju jag. 

Två år senare skulle deras sound ta en dramatisk vändning med No 1 Song In Heaven.

Introducing är nog en av de mer obskyra plattorna, inte till låtar och innehåll, utan mer för att alla verkar ha glömt bort den. Man pratar ofta om de fyra skivorna på Island Records (Introducing gavs ut på Columbia) och sedan om discoplattorna de gjorde med Georgio Moroder. Men däremellan ligger Introducing som klassens blygis. Eller som Aimee Osbourne, Ozzys dotter som vägrade vara med i dokusåpan. Ett exempel på det är att det är den sista skivan som gavs ut på CD (så sent som 2006).

Jag stod bredvid fyra amerikaner och hörde en kul historia från dem som också illusterar albumets mottagande ganska bra. En av dem berättade om en skivrecension från när Introducing gavs ut. En recension som i sin helhet löd: "Introducing Sparks – Unfortunately we've already met".

Om Carling Academy rymmer 800 pers så gissar jag på att det kanske var kring 500–600 ikväll. Ungefär lika många som på Big Beat. Kanske något färre.

Kvällens höjdpunkter var också överraskande. Jag var bergsäker på att Occupation skulle ta hem priset som kvällens mest minnesvärda, just för att den är så himla bra, och för att jag aldrig hört den live förut. 

Men då kommer Goofing Off och slår knock-out på hela spellistan. Den var nåt hysteriskt bra och både bandet på scen och publiken framför den blev som i trans. Överlägset mest applåder och ovationer för en enstaka låt. Russell kommenterade den efteråt med "This was fun, I wanna do it again". Förhoppningsvis blir den framröstad som en av låtarna till andra akten till Exotic Creatures of The Deep på Sheperd's Bush. På allsparks.com kan man nämligen rösta på vilka låtar som ska utgöra andra halvan på den sista konserten. Även om det verkar snurrigt oorganiserat på forumet och jag inte riktigt fattar hur röstningsförfarandet går till.

Låtlista:

74. A Big Surprise

75. Occupation

76. Ladies

77. I'm Not

78. Forever Young

79. Goofing Off

80. Girls On The Brain

81. Over the Summer

82. Those Mysteries

Extranummer:

83. Alabamy Right

Goofing off...

Kom att tänka på Goofing off (från kvällens skiva Introducing Sparks) idag när jag käkade lunch. Har ju inte blivit så mycket av det sedan jag kom till London. Tror jag kom fram till att jag kommer ha jobbat ungefär 70 timmar när veckan är slut. Ujujuj...

Well the world has started spinning 

'Cause the weekend is beginning 

So grab anything that moves and bring some cash 

Yeah, I'm looking at you body 

And I think I need your body 

Yeah, the whole entire body, bring it here

And we've got two days to try and forget 

A week of crap and crud 

And we've got two days, so get over here 

We're gonna goof off good...

Goofing off

Goofing off 

I can do it, do it, do it perfectly 

Goofing off 

Goofing off

It's the only thing I'd gladly do for free  

I'm going nonstop for 48 hours 

Then I'll collapse right here 

Then I'll be scooped up  

And carried to work 

And propped up in a chair

Goofing off 

Goofing off 

Goofing off  

Fly your way through Monday morning 

Fly your way through Tuesday morning 

Fly your way through Wednesday, Thursday, Friday too 

Then the world begins to spin 

And spin, and spin, and spin, and spin 

And I become a raving, raving, ranting fool  

We're in the weekend  

Don't blow it, oh no 

Don't blow that two day pass 

We're in the weekend  

So get up and go 

Don't sit down on your ass

Goofing off 

Goofing off 

I can do it, do it, do it perfectly 

Goofing off

Goofing off 

It's the only thing I'd gladly do for free  

I'm going nonstop for 48 hours 

Then I'll collapse right here 

Then I'll be scooped up  

And carried to work 

And propped up in a chair

Goofing off 

Goofing off 

Goofing off

Ok, tillbaka till jobbet i tre timmar innan det bär av till kvällens konsert.

Richard Avedon (igen)

Jag tror Richard Avedon även står bakom den här pärlan. Har tyvärr inte hittat bilden i bättre kvalitet. Sån härligt absurd idé, att sätta en gorillamask på affischpojken och flickfavoriten Russell.

Sparks - Big Beat (1976)

1976 släpptes Big Beat och då hade bröderna Mael flyttat tillbaka till USA efter drygt två år i Storbritannien. Richard Avedon fotograferade det läckra omslaget som fortfarande står ut som ett av de mest eleganta i Sparks katalog. Försök att återskapa sån elegans med ingredienserna bar överkropp och vita jeans. Det är minst sagt en bedrift.

Ikväll kom jag till Carling Academy strax efter åtta efter att (igen) ha ätit middag på Wagamama. Den här gången i Islington. För första gången var det inga folk i kö utanför entrén och det var väldigt glest inne i foajén också. När jag kom in i konsertlokalen var den kusligt tom. Knappt full till en tredjedel. Jag visste att Big Beat var långt ifrån lika stor i England som Kimono, Propaganda och Indiscreet. Men det här kändes ju nästan sorgligt.

Förbandet, med det bedrövliga namnet Rosalita gick på scenen och gjorde en riktigt bra spelning. Sångaren såg lite ut som Roger Daltrey och keyboardisten såg ut som Jonas Hedegard, projektledare för Halebop på Starring. Fast med ett onödigt läskigt kroppsspråk. Det som förvånade mig var att de rent ljud- och mixmässigt lät dubbelt så bra som Sparks gjort någon av kvällarna. Och det är ju lite deppigt.

Sparks kom på scen strax efter nio och då hade publikmängden närmat sig full salong. Inte riktigt lika många som tidigare kvällar, men långt ifrån glest och tomt. Russell hade ikväll en grön kostym med svart skjorta.

Kvällens höjdpunkt var inte en specifik låt (även om Big Boy funkade väldigt bra) utan att det var jämförelsevis mycket mellansnack. Jag hade ju hoppats att det skulle bjudas på mycket mer sånt, och ikväll var riktigt generös.

Russell berättade att de hade väldigt få grejer som de ångrade att de gjort eller inte gjort. På 70-talet var de tydligen vänner med Johnny Ramone och Ramones. Och en av sakerna de grämde sig över var en cover på Nothing To Do som Ramones skulle spela in. De hade den tydligen planerad för inspelning vid ett flertal tillfällen men det blev till slut aldrig av.

Innan Throw Her Away (And Get A New One) reste sig Ron plötsligt upp och gick med bestämda steg mot Russell och tog micken från honom. Han sa: I have to issue a warning. Not all of our songs should be taken literally.

Just like everything else in this world
Time wreaks havoc on every girl
What do you do, what do you do, what do you do?
Throw her away and get a new one

Tre låtar senare (White Women) reste han sig igen och utfärdade precis samma varning. Jag hade tidigare hört att White Women var en ironisk replik på Rolling Stones' Brown Sugar. Men det fick vi inget klargörande kring.

As long as they're white
As long as they're white
As long as they're white from head to toe
As long as they're white
As long as they're white
As long as they're white I'll have a go
White women, everywhere

I've tried most every package
From Peking to Berdoo
I'm sticking with a brand name
I'm sticking with you
Because you're a white woman, so very fair

Russell berättade också att de 1977 var inblandade i en film med Jacques Tati där låten Confusion skulle vara med och där Ron och Russell skulle spela huvudrollerna. De skulle spela amerikanska TV-producenter som kom till Frankrike för att med sin tekniska know-how rädda en liten TV-station (produktionsbolag?). Tyvärr hann Tati dö innan filmen blev av. Det var ett av deras andra "few regrets". Av mer än en anledning.

Confusion, la tati
Confusion, oh pardon me
Confusion, la tati

När de framförde låten I Like Girls gick det ju inte att låta bli att undra om Rons reservation för vilka texter som skulle tas bokstavlig och inte gällde där också...

No one is restricted, no one is tied down
But the Greece of old collapsed 'cause
no one liked their girls
We won't have that problem, I'm doing my part
No one asked me but I'll still answer la-la-la-la-la-la

I like girls, I like girls
I like girls, I like girls

I Tearing The Place Apart kom Russell av sig en bit in i in låten och slog ut med armarna och sa: 

Hey, hey, hey guys. Break it up, break it up. I'm sorry, but we'll have to start over... [paus] I fucked up. 

Ron tog micken och bad också (charmigt) om ursäkt å Russells vägnar. Just det faktum att Russell avbröt, tog ett kort snack, frågade killarna i bandet om någon visste när passagen han missade skulle börja. Och om nån kunde räkna in honom. Gissa om han plockade charmpoäng. Full pott!!

Låtlista:

62. Big Boy

63. I Want To Be Like Everybody Else

64. Nothing To Do

65. I Bought The Mississippi River

66. Fill-er-up

67. Everybody's Stupid

68. Throw Her Away (And Get A New One)

69. Confusion

70. Screwed Up

71. White Women

72. I Like Girls

Extranummer:

73. Tearing The Place Apart