Sparks - Lil' Beethoven (2002)

Jag hann ju komma hem till Stockholm innan jag avslutade den här konsert-dagboken. Men här är i alla fall lite info om konserten från tisdag 10 juni.

Trots att Lil' Beethoven kom relativt tätt inpå Balls så måste den räknas som en stilistisk och formmässig comeback. Både publik och media höjde den till skyarna. Ron och Russell sa i intervjuer att de hunnit bli lite uttråkade på både sig själva och popmusik i allmänhet, att de blivit nyfikna på hur man kunde tänja på gränserna för popmusik och skapa nåt nytt och intressant.

Och oj, va intressant det blev. Lil' Beethoven som inledde Sparks senaste fas (som även innefattar nya skivan Exotic Creatures of The Deep) består av en orkestersättning uppklippt i samplingar och rytmer, lager på lager av röster och stämmor och (även jämfört med tidigare) en stark teatralisk ådra på scen.

I mars 2003 spelade Sparks för första gången på 27 år live i Sverige. Tre kvällar i rad (jo, jag såg alla tre) spelade man på Södra Teatern och den teatraliska ådran jag nämnde yttrade sig i en scenshow som idé- och konceptmässigt fortfarande är oöverträffad bland alla konserter jag någonsin sett. På scen (och i studion) kompletterade Ron och Russell av Dean Menta (ex Faith No More) på gitarr och Tammy Glover på trummor. Både Dean och Tammy skulle sedan vara kvar som studio- och livemusiker på de två kommande albumen; Hello Young Lovers och Exotic Creatures of The Deep.

Man släppte också en live-DVD inspelad på Södra Teatern där både jag, David Liljemark och Nina är med och blir intervjuade på extramaterialet. I aktpausen kom nämligen Sparks ljudtekniker (Christiano) fram och tackade så mycket för att jag "fått sån bra fart på publiken". Han sa att bandet ville tacka och undrade om vi ville komma med backstage efter showen. Vi sa ja :D

Det var såklart hysteriskt kul och nervöst. Vi pratade med både Russell, Ron och Dean. Ron berättade att de hade träffat Johan Renck tidigare under dagen och att de höll på och bollade lite film/musikal-idéer med honom.

Det var också väldigt kul och skönt att se att både Ron och Russell var precis lika ödmjuka och öppna på riktigt som de ger intryck av på scen. Däremot var såklart inte Ron den tysta kufen på riktigt. Han var väldigt pratglad, öppen och utåtriktad.

Jag gick som på moln därifrån. Och när vi lämnade logen och var på väg ut kom DVD-producenten springandes efter oss och sa att han kommit på att det vore kul att göra en intervju. Med oss. Och så gick det till...

David Liljemark intervjuades tillsammans med ett par andra svenska och utländska fans i aktpausen dagen därpå.

Scenshowen då bestod av smarta (men tyvärr ganska fula) projektioner, en hel del genial rekvisita, gott om charmig (om än inte så slipad) koreografi och en hel del förinspelad musik och röstsupport för Russell. De förinspelade delarna hade jag personligen inte några problem med då hela spelningen betedde sig som en ny intressant mix av teater och konsert.

Ron som måltavla när Russell sjunger om Ugly Guys With Beautiful Girls

Eftersom spelningen på Carling Academy var en av de 21 konserterna så hade jag trott att den skulle vara betydligt nerstrippad scenografiskt. Och var lite nyfiken på hur den (utan rekvisitan) skulle stå sig mot spelningarna på Södra Teatern. Men till min förtjusning visade det sig att de hade satt upp precis samma show som då. Komplett med projektioner, rekvisita och koreografi. Och det funkade fantastiskt bra med kvällens publik.

Och med genial rekvisita så menar jag saker som det här (från Carling Academy), från låten How Do I Get To Carnegie Hall? Rons kavaj med de långa ärmarna var för övrigt med på utställningen i Shoreditch.

 

Det slog mig (igen) vilken kraft publiken har att både lyfta och förstöra en konsert. På Södra Teatern är det enbart sittplatser i tjusiga röda sammetsfåtöljer vilket gör att det blir en mysig, intim, men också lite stel och artig känsla på spelningarna. På Carling Academy (med enbart ståplatser) fick kvällen en helt annan karaktär. Något den tjänade på.

Kvällen var slutsåld och jag stod ganska bra i mitten , 2/3 från scenkanten. Snett framför mig till höger stod ett stort gäng med rosa cowboyhattar som vevades flitigt och flög i luften under Ride 'em Cowboy.

Suburban Homeboy var (tillsammans med My Baby's Taking Me Home) den låt som gick hem allra bäst. Och den funkar nästan ännu bättre som avslutningslåt för showen med sina härliga allsångs-sekvenser och stegringar mot slutet. Den är som skriven för ett finalnummer på en påkostad nyårsrevy. Och det menar jag på ett bra sätt.

Kvällens extranummer Wunderbar skrevs innan de skrev och spelade in Lil' Beethoven och Russell berättade att den fungerade som en katalysator och ett frö för albumet. Låten bygger på en mängd samplingar från den tyske sportkommentatorn Günter Koch och Russell var väldigt rolig när han på halvdan tyska försökte återskapa Günters fraser live.

Spellista:

209. The Rythm Thief

210. How Do I Get To Carnegie Hall?

211. What Are All These Bands So Angry About?

212. I Married Myself

213. Ride 'em Cowboy

214. My Baby's Taking Me Home

215. Your Call Is Very Important To Us

216. Ugly Guys With Beautiful Girls

217. Suburban Homeboy

Extranummer:

218. Wunderbar

Berusad av lycka

Jag är helt vimmelkantig och överväldigad av lycka. Den här konsert-serien med Sparks är bland det bästa som hänt mig :) Skriver mer så snart jag kan.

Hotpants och Hitlermustasch

Sparks live med Get In The Swing från 1975. Med Russell i hotpants och Ron i Hitlermustasch. Det är så man smäller av. Jag tror det var med den här videon jag introducerade Sparks för Jessica. Fortfarande osäker på om det var ett bra eller dåligt drag...

Extra kul att presentatören ser lite ut som Henrik Toftling.

Henrik bad mig säga och säga att det inte alls ser ut som honom :) Däremot tyckte han det såg ut om Dave Grohl. Det är ju inte heller så illa.

PS. Bland över 3000 artiklar som skrevs om Sparks 1974/75 i Storbritannien var det endast två stycken som inte nämnde Adolf Hitler. Och Ron var till slut, i en intervju med The Daily Express, tvungen att berätta att han inte var släkt med Charlie Chaplin.

Sparks - Balls (2000)

Ikväll var betydligt glesare befolkad än fredagens och lördagens konserter. Inte speciellt förvånansvärt med tanke på att Balls, kvällens album, är ett tydligt mellan-album. Mellan de starka Gratuitous Sax/Plagiarism och Sparks senaste tre album.

Balls inledde också den finish-nedförsbacke som skulle hålla i sig ända fram till idag. Vad som kanske konceptuellt var ett intressant grepp slutade i en riktigt bedrövlig förpackning på CDn. Balls släpptes i ett färgat jewel-case fodral (fyra olika färger) med ett slipcase i silverfolie. Jag tror man till och med försökte sig på nån slags limited-edition grej med de olika färgerna *ryyys*. CD-skivan var snudd på omöjlig att få ur pappfodralet och det såg allvarligt talat hemskt ut. Och då har vi inte ens nämnt den bedrövliga bookleten som var gömd inuti fodralet. Huvva! Något år senare släpptes en Australiensk utgåva (bild här ovanför) som åtminstone såg ok ut.

Den enda sak med hög finish som lyckligtvis släpar kvar från tidigare två album är samarbetet med Kuntzel + Deygas som gav upphov till videon till The Calm Before The Storm. En både kul och fin animerad historia som jag tyvärr inte hittar några versioner av online just nu.

Kvällens förband hette förresten Roywood(?) och var rätt bra. Trummorna var speciellt kul mixade. Högt och med mycket effekter. Per och Gustaf tycker det låter illa, men jag gillar det här Phil Collins/80-tals soundet med massor av pukor.

Kvällens höjdpunkt var inte en specifik låt utan att Tammy Glover var tillbaka bakom trummorna. Steven Nistor har varit toppen, men det var kul att se Tammy igen. Hon har spelat live (och i studio) med Ron och Russell på de fyra senaste plattorna.

Som extranummer bjöds vi på Katharine Hepburn, en kul och udda låt som skrevs av Ron för Chistie Haydon, Sparks trummis på GS&SV och Plagiarism. Hon framförde den live på GS&SV-turnén där hon även framförde en cover på Beach Boys låt Holiday. Den presenterades då som en låt från Christies kommande album. Men det verkar vara ytterligare en av alla saker Sparks varit inblandade i som inte blivit av. Däremot har Christie parallellt haft en halvdan karriär som skådis och medverkat i Star Trek The Next Generation. Christie är också med och ser tjusig ut i de musikvideos som gjordes till Gratuitous Sax & Senseless violins.

År 1999 var Sparks också inblandade i Tsui Harks första Hollywood-film, Knock Off. En riktigt bedrövlig actionfilm med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen. Till den skrev man i alla fall ledmotivet och ett par udda låtar till som är med i filmen. Även om man var lite illa berörd över filmens kvalitet och (enligt Russells presentation av låten ikväll) hade önskat att Tsui Hark hade stannat kvar i Hong Kong så var Ron och Russell väldigt nöjda med låten som följaktligen fick vara med på Balls-albumet.

Spellista:

197. Balls

198. More Than A Sex Machine

199. Scheherazade

200. Aeroflot

201. The Calm Before The Storm

202. How To Get Your Ass Kicked

203. Bullet Train

204. It's A Knock Off

205. Irreplaceable

206. It's Educational

207. The Angels

Extranummer:

208. Katharine Hepburn (skriven av Ron för Christie Haydon)

Ang. finish

Jag såg Sparks live första gången den 17 november 1994 på Sheperd's Bush Empire i London. 

Kom att tänka på en sak angående det här med finishen på allt Sparks-relaterat efter Plagiarism. Den bootleg-merchandise som såldes på trottoarerna efter konserterna '94 hade bättre finish än den officiella merchandise som sålts sedan dess. Deprimerande, men sant.

Sönderklappade händer

Sparks - Plagiarism (1997)

Kvällens konsert följde verkligen i fotspåren av gårdagen. Carling Academy var slutsåld och det var full fart från första till sista sekund. Ljudteknikern var inte riktigt med i första låten (Pulling Rabbits Out Of A Hat) vilket var synd, men i övrigt funkade allt väldigt bra.

Jag var också väldigt positivt överraskad över Russells framträdande. Dels så gjorde han ett fantastiskt nummer av den långa specialversionen av Propaganda. Och dels så syntes det verkligen att han njöt ikväll. Jag har ju varit imponerad och rörd av hans entusiasm och energi på alla kvällar fram till den här. Men ikväll var han verkligen som en ringmästare och det syntes att ikväll kände han sig som en rockstjärna. Det var mycket armarna utåt sträck, handklapp, hoppande, studsande och knutna nävar i luften. På bästa tänkbara sätt.

Ikväll fick Sparks live-uppsättning också support av en stråk-kvintett och på Change även av en blåsorkester på fem pers. Så då var man alltså 15 personer på scen.

Kvällen hade väldigt hög nivå över lag, men två höjdpunkter utmärkte sig lite extra. Dels så var framförandet av Angst In My Pants bland det bästa jag hört. Inte nog med att man behållit den malande gitarr-rytmen från skivan, man hade även adderat ett aggressivt synt-arpeggio som gjorde att låten lät som ett skenande ånglok. Det var som om någon hade strösslat ren och skär lycka i mina öron.

Höjdpunkt nummer två hade vit t-shirt och var 157 cm långt (fråga inte hur jag vet). Det var Jimmy Sommerville som kom in på scen och gjorde No. 1 Song In Heaven med Russell (precis som på skivan). När han slog ut med armarna mot Ron och Russell och sjöng: This is the number one song in Heaven. Written of course, by the mightiest hand. så överröstade publikens jubel nästan musiken från scen. Och om man som ytligt eller nyblivet Sparks-fan skulle välja en konsert, så skulle det såklart vara den här. Med nitton av deras bästa låtar plus extranummer var det väldigt mycket och väldigt bra Sparks för pengarna.

Plagiarism följer också som skiva och era med GS&SV på det sätt att den är snyggt producerad hela vägen. Musikvideon av Kuntzel + Deygas till den nya versionen på No. 1 Song In Heaven är fortfarande bland det snyggaste jag sett. Lustigt nog har jag på senare år fått reda på att en kompis till Jonas Banker (Genevieve Gauckler) jobbade tillsammans med Kuntzel + Deygas på den videon. Ibland är världen bra liten...

Tyvärr är YouTube-klippet ohyggligt ur synk. Men om man kisar funkar det bra ;)

Spellista:

177. Pulling Rabbits Out Of A Hat

178. This Town Ain't Big Enough For Both Of Us (med ståkar)

179. No. 1 Song In Heaven Pt. 2

180. Funny Face

181. When Do I Get To Sing "My Way"? (med stråkar)

182. Angst In My Pants

183. Change (med stråkar och blås)

184. Popularity

185. Something For The Girl With Everything (med stråkar)

186. This Town Ain't Big Enough For Both Of Us

187. Beat The Clock

188. Big Brass Ring

189. Amateur Hour

190. Propaganda

191. When I'm With You

192. Something For The Girl With Everything

193. Orchestral Collage (med stråkar)

194. No. 1 Song In Heaven (med stråkar och Jimmy Sommerville)

195. Never Turn Your Back On Mother Earth

Extranummer:

196. Looks Aren't Everything

Russell sa när de kom tillbaka in på scenen för extranumret att Carling Academy hade ett curfew (jag antar att det betyder att de inte får ha musik efter ett visst klockslag). Sedan sa han: So we'll have to play this song twice as fast. Then again... all our songs are twice as fast as they probably should be. Well, here goes...

Peter Sjöholm

Oj, va kul det här var!

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=145177003

Min tjej kan karate

Hon skyddar mig mot andra män

Vi tar en promenad i parken

en fin sommarkväll

Hon nitar dig med värsta sparken

om du inte är snäll

Lite som Markus Krunegård, fast lite nördigare, och mycket syntigare.

Nyfiken på kvällens konsert...

Kvällens konsert är med Plagiarism. En skum och kul skiva. 1996 bestämde sig Sparks för att spela in en coverskiva med sina egna låtar. Så det är en slags greatest hits med 19 spår där de gör nyinspelningar av gamla och halvgamla låtar. Dessutom görs ett par av spåren tillsammans med andra artister som haft Sparks som influenser.

Så nu är jag nyfiken på om kvällen skulle kunna bjuda på en överraskning i form av någon av dem. Det är nog för mycket att hoppas på. Men det vore kul.

Artisterna i fråga är:

Faith No More

Erasure

Jimmy Sommerville

Yazoo har iofs konsert i Manchester ikväll, så det blir nog inte hela Erasure. Men Andy Bell kanske är ledig...

Tidsfördriv

Hann rita lite och började på den här. Har i över ett år varit sugen på att göra en illustration till Dolly Partons låt The Grass Is Blue. Och nu hann jag äntligen börja. Långtifrån klart. Men det är en start...

Mai, The Psychic Girl - The Lost Songs

Här är de låttitlar som läckt ut från Mai, The Psychic Girl. Jag har de i grönt och saknar de i rött. Jag nämnde tidigare att jag nog inte skulle ge en arm eller ett ben, men vara evigt tacksam för en kopia på Sparks låt Sport. Men här är det frågan om jag faktiskt inte skulle ge ett ben.

A Glimpse Of Mother

Bigger Than Me, Bigger Than You

Grandmother's Theme

She Used To Be One Of Us

That Looks Great On You

The Chosen Ones (Part 1: The Wisdom Alliance Tour)

The Chosen Ones (Part 2: Turm/Mai Battle)

The Date

The Dream

The Matchmakers

The Melancholy Patchwork Symphony

The Patchwork Symphony (The Wake-Up)

The Tribal Theme

The Wisdom Alliance

Too Bad

Up From A Dream

Wagner Metal

What Was That?

Avlägsna vänner

Russell plockade också hem oväntade humorpoäng när han efter sista låten höll ett rörande tal om hur mycket de uppskattade publiken och allt stöd de fått för idén att framföra alla sina 21 studioalbum. Och han sa att de var djupt rörda över att folk tagit sig tid och gjort sig besvär, och kommit långväga för att kunna närvara på konserterna.

Some people come from as far away as... Kensington. 

And without an Oyster card, that's quite a feat.

Sparks - Gratuitous Sax & Senseless Violins (1994)

Ojojoj... kvällens konsert var verkligen omtumlande bra. Jag har som små lyckliga champagnebubblor i hjärnan och ett leende från öra till öra. Och det var många som fick dela samma upplevelse eftersom Carling Academy ikväll var packad med folk hela vägen från scenkanten till bakre väggen.

1994 släppte (efter sex års frånvaro) Sparks Gratuitous Sax & Senseless Violins. Och det var via den första singeln (When Do I Get To Sing "My Way"?) som jag upptäckte dem. Från och med den här skivan är alltså Sparks ett samtida band för min del. Och vilken bra platta att lära känna dem på. Jag kommer ihåg att jag var helt förförd av... (jag letar efter ord) techno-synt-orkester-arrangemangen, skiv- och singelomslagen och deras musikvideos. Det var som om en helt ny värld öppnade sig. Det var en av de första gångerna jag tyckte att jag hört (och läst) smarta låttexter som fick mig själv att känna mig lite smart. Jag älskade skivomslagen, tyckte deras musikvideos var det snyggaste jag sett och att Russell och Ron var världens snyggaste och elegantaste människor.

Fram till 1994 hade jag bara hört talas om Sparks i andra hand. Artister jag gillade gillade Sparks, men jag hade inte hört dem själv. Vince Clarke (Depeche Mode, Yazoo, Erasure) pratade om att den första skivan han köpte var med Sparks och hur bra de var. Martin Gore (Depeche Mode) pratade om dem i liknande termer och gjorde en cover av Never Turn Your Back on Mother Earth på sin första soloskiva (Counterfeit EP) och jag hade hört folk dra paralleller mellan Neil och Chris i Pet Shop Boys och Sparks. Jag hade också hållit i en samlingsskiva vid namn Mael Intuition utan att köpa den. Men mer än så visste jag inte.

Tillsammans med Island-plattorna från 70-talet så håller jag den här skivan som Sparks allra starkaste period. De tre senaste skivorna överträffar dem på ett plan, men inte på alla. Det som var så härligt här (och som jag saknat sedan dess) var att allt höll så hög finish. Här fanns både idéerna och förpackningen. Allting var verkligen i synk. Deras musikvideos regisserades av Kuntzel + Deygas, som senare skulle göra den fantastiska titelsekvensen till Catch Me If You Can med Leonardo DiCaprio och Tom Hanks. Om inte det vore nog så kompletterades även singlarna med suveräna B-sidor och remixer. Bara en sån sak som att Vince Clarke gjorde en remix på When Do I Get To Sing "My Way".

GS&SV innehåller också I Thought I Told You To Wait In The Car, Sparks andra låt om Madonna. Och en låt om – och med – Tsui Hark, en etablerad och populär filmregissör från Hong Kong. 

Ron presenterade den ikväll med att berätta att de bjudit in Tsui Hark till konserten för att framföra låten men att han tyvärr var upptagen med filmprojekt i Hong Kong. Så framröstad som den mest lämpade att läsa Tsui Harks monolog skulle han göra det i hans ställe. Och låten fick ett extra härligt lager av absurditet och galenskap när Ron började läsa låttexten i jag-form:

I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've made several films
I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've won several awards for my films
My first film was
The Butterfly Murders
Shanghai Blues
Peking Opera Blues
Swordsman, Part 1, Part 2, Part 3
Chinese Ghost Story, Part 1, Part 2, Part 3
Once Upon a Time In China, Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5

And several other films

Russell spelade keyboard och sa efter att de massiva ovationerna efter låten att: Man, that's a tough act to follow. All I do is sing. Shit... *uppgiven suck*

Mellan 1988 och 1994 var Ron och Russell var inblandade i ett musikalfilm-projekt. De skrev musiken till Mai, The Psychic Girl. En japansk manga som var på väg att bli film. Tsui Hark var kopplad till projektet liksom Francis Ford Coppola och Tim Burton. Winona Ryder var ett tag tänkt att spela huvudrollen.

Så här har Russell sagt om de fem åren de lade på Mai, The Psychic Girl:

Tim Burton had signed on to direct, and from there, the project took various paths–none of which ended up being good paths, as far as ever getting the movie made. We dedicated our life to that film.

Så än idag ligger låtarna färdigskrivna och demoinspelade i nåt valv i Hollywood med en massa rättighetsproblematik. Och det verkar högst osannoligt att de någonsin kommer att släppas. För ett par år sedan lyckades jag däremot – och det här kommer låta spionthriller – via en kontakt i Ryssland, komma över fyra av spåren och de är fantastiskt bra. Grämer mig nåt gruvligt att inte kunna ta del av hela materialet.

Spellista:

166. Gratuitous Sax

167. When Do I Get To Sing "My Way"?

168. (When I Kiss You) I Hear Charlie Parker Playing

169. Frankly Scarlett, I Don't Give A Damn

170. Hear No Evil, See No Evil, Speak No Evil

171. Now That I Own The BBC

172. Tsui Hark

173. The Ghost Of Liberace

174. Let's Go Surfing

175. Senseless Violins

Extranummer:

176. Marry Me (En kul anakronism från 1974)

Will Kane + Rian Hughes + Sarah McIntyre

Konsertpaus ikväll, så efter en intensiv och effektiv jobbdag tog jag kvällsledigt och gick på pub och restaurang med Will Kane. Vi fick också sällskap av Rian Hughes och Sarah McIntyre vilket var väldigt kul.

Rian är en fantastiskt duktig illustratör/typograf/designer som jag första gången upptäckte på Graceland för tio år sedan. Vi har sedan dess sprungit på varandra i San Diego (vilket han iofs inte kom ihåg, men ändå). Nyss kom en bok som heter Yesterday's Tomorrows ut. En antologi med alla Rians serier. Och för ett par år sedan gavs det också ut en bok som heter Device med hans typsnitt, illustrationer och grafisk design. Det som slog mig då var inte enbart kvalitén på hans grejer, utan även kvantiteten. Hysteriska mängder av bra grejer. Och han är inte äldre än 40. Det är inte utan att man känner sig lite på efterkälken. På senaste tiden har han bla illustrerat Geri Halliwells barnböcker. Så vi fick också lite smaskigt Ginger Spice-skvaller.

Sara är serietecknare och barnboksillustratör. Hade inte hört talas om henne tidigare, men hon gör väldigt charmiga grejer. Kommer från Seattle och lämnade som 16-åring USA för kärleken i London. Och tydligen har det hållit i sig. Go Sara!

En del grejer påminner mig en aning om Jojo Falk som är en sagolikt härlig svensk illustratör. Eller sagolikt härlig människa. Och nybliven mamma.

Diskussionerna var väldigt underhållande och intressanta även om jag ibland fick en utanför-kroppen-upplevelse och såg oss storögt sitta och titta och lyssna på Will när han i 15 minuter berättade allt han kunde (vilket var allt) om Captain Britain. En titel han inte ens gillar. Bara en av de tusen saker han råkar kunna allt om. Det var riktig geek-overdrive.

Jag sa vid ett tillfälle att han var som en living encyclopedia. Will log och sa, they call me the Will-opedia. Han är verkligen som en ändlös brunn av popkultur-fakta. Och väldigt charmig.

Ämnen som hann diskuteras under kvällen var (i urval): Den kommande Hulk-filmen, Iron-Man, Ant-Man, The Avengers, Dire Straits, Sex Pistols, Charley Harper, Serge Clerc, Shane Glines, Captain Britain, Geri Halliwell, Neil Gaiman, Stockholm, Berlin, Helvetica, Roy Nelson, The Watchmen, Lost, Heroes, The Office, Cheesecake, eBoy, Sparks, Dennis Eriksson, Hans Arnold, ABBA, Jaime Hernandez, Ghost World, Harvey Pekar, Chris Ware, Robert Crumb, Jaime Hewlett och penselpennor från Faber Castell.

Så med ett leende på läpparna efter en surrealistisk kväll går jag nu och lägger mig.

Go'natt!

Trackslistan?

Min kollega Carin hade på lunchen pratat med sin man Ingemar (duktig fotograf) om att jag var i London för att kolla på Sparks. Jag tror Ingemar hade hört att jag skulle på en massa konserter men inte fattat att det var ett och samma band. Eller att det var Sparks.

Han blev tydligen grymt besviken på att det var ett och samma band.

Han undrade också om jag ens var född när Sparks var poppis, vilket jag ju faktiskt nätt och jämt var.

Vad är det för männsikor?

Eller snarare, vad är det för människa som skulle åka till London fem veckor för att gå på diverse konserter? Förmodligen nån som "gillar musik".

På högstadiet var jag tillsammans med en tjej som hette Malin som när jag frågade vad hon gillade för musik svarade: Jag gillar Tracks. 

Vad är det för människa undrar jag. Vilka är de här människorna som köper Absolute Music, som gillar Tracks och har en iPod full av diverse lös musik som de inte ens vet vem som gjort? Jag tror det är samma människor som köper skivor på Shell för att ha nåt att lyssna på (eller ännu oftare, inte lyssna på) i bilen. Som har TV:n på som sällskap. Utan att titta på den. Samma typ av människor som går på toaletten mitt i filmen och säger: Nä, pausa inte. Det är helt ok.

Tydligen var Malin en av dem. Vi var bara ihop fem dar. Det kanske vore förmätet att enbart skylla på Tracks. Men såna här saker spelar roll. Jag säger: Människa, bry dig. Och bestäm dig!

Sparks - Interior Design (1988)

Jag hade ganska höga förväntningar på kvällens spelning eftersom jag är ganska förtjust i albumet. Och jag tycker nog man fick bra utdelning också. Bra ljud, ett par spännande nya arrangemang och kul extranummer.

Interior Design är också sista albumet Sparks släppte på 80-talet, innan ett ganska långt break fram till nästa skiva, Gratuitous Sax & Senseless Violins som kom 1994. Och det sista albumet som jag inte köpte nytt när det kom ut. Eftersom jag inte upptäckt dem än.

Höjdpunkterna (både på skivan och på scen) var Madonna och Toughest Girl In Town. Madonna är den första av två (kan det vara tre?) låtar Sparks skrivit om – gissa vem – Madonna. Intressant nog är den också inspelad på både engelska, franska, spanska och tyska. Kvällens show bjöd på den engelska versionen med en extra refräng på franska. Väldigt kul.

Som extranummer spelades en väldigt obskyr låt som heter It's Kind Of Like The Movies. Russell introducerade den med: Well, here's a song you won't know.

Originalet spelades in av Gleaming Spires för soundtracket till filmen Bad Manners och finns fortfarande inte släppt på vinyl eller CD. Jag har det på en bootleg med halvtaskigt ljud. Så det var riktigt kul att höra den på riktigt ikväll.

Det finns en cover online där Heaven Scent gör It's Kind Of Like The Movies. Inte alls så illa. Och med Ian Hampton (bassist på Sparks Propaganda och Indiscreet) på sång.

Spellista:

154. So Important

155. Just Got Back From Heaven

156. Lots Of Reasons

157. You Got A Hold Of My Heart

158. Love-O-Rama

159. Toughest Girl In Town

160. Let's Make Love

161. Stop Me If You've Heard This Before

162. Walk Down Memory Lane

163. Madonna

Extranummer:

164. Big Brass Ring

165. It's Kind Of Like The Movies (tidigare outgiven)

Sparks - Music That You Can Dance To (1986)

Man fick vänta till 1986 för ett nytt album från Sparks. Och fan va besviken man måste ha blivit. Är det nåt Sparks-album som blir kvar i lägenheten när det brinner så är det Music That You Can Dance To. Det går inte att uttrycka det snällare.

Ironiskt nog så kallades MTYCDT för Best Of Sparks när den gavs ut på CD 1990. Huvva! Snacka om falsk marknadsföring.

Som tur var fanns det ett par höjdpunkter under kvällen. Russell var i vanlig god form och full av entusiasm, Ron gjorde sin Shuffle / Running Man för första gången, ljudet var för en gångs skull tillräckligt högt (kanske försökte man kompensera) och ett par av låtarna hade fått ett rejält uppsving med nya arrangemang. Gissningsvis stod man helt enkelt inte ut när man repeterade albumet och var tvungen att göra något åt saken. Något som också slog mig under konserten är att det här måste vara den skiva som har flest orkester-krashar någonsin. Inte ens Pet Shop Boys mest pompösa plattor ligger i närheten.

De tre låtarna på skivan som faktiskt är riktigt bra är titelspåret, Music That You Can Dance To, Modesty Plays och Change som man spelade som extranummer och som finns med på CD-utgåvan.

Modesty Plays spelades in för att bli titelmusik till en amerikansk TV-serie baserad på Peter O'Donnell och Jim Holdaways agentserie Modesty Blaise. Men som med så många andra av Sparks TV- och film-projekt gick det här i stöpet och TV-serien lanserades aldrig. Däremot var Ron och Russell väldigt nöjda med titelspåret och för att slippa juridiska komplikationer döpte man om låten till Modesty Plays. Men med precis samma sångtagningar.

Det var en förvånansvärt stor publik ikväll. Om än lite sömning. Och kanske ännu lite äldre än tidigare kvällar. Jag stod samtidigt som förbandet spelade bredvid ett par i 70-årsåldern. I kid you not! Fast det är klart, om de var som jag när Sparks släppte Halfnelson så är de 70 nu. Man baxnar!

Kvällens förband hette The Autons och hade varit riktigt bra om man hade sluppit se dem. Jag fick kalla kårar av keyboardisten som hade såna kusliga dansmoves. Alex Fletcher (Hugh Grant) i Music & Lyrics (ovan) hade blivit grööön av avund. 1986.

Spellista:

145. Music That You Can Dance To

146. Rosebud

147. Fingertips

148. The Armies Of The Night

149. The Scene

150. Shopping Mall Of Love

151. Modesty Plays

152. Let's Get Funky

Extranummer:

153. Change

Sparks - Pulling Rabbits Out Of A Hat (1984)

Ojojoj... vilken dag.

Jag tillbringade en fantastisk eftermiddag och kväll med Will Kane och två av hans kompisar, Colin och Craig. Träffades (enligt engelsk tradition) på en pub klockan tre och förflyttade oss ett par timmar senare till S&M (Sausages & Mash) och sedan vidare till ytterligare en pub. Alla fyra är inbitna serie- och film... entusiaster (det är ok att använda det där andra ordet, men jag står över för den här gången) så det fanns massor att prata om. Colin var här på besök från Liverpool, medan Craig också bor i London. Vi kommer säkert hinna träffas igen under de kvarvarande tre veckorna.

När jag avvek för att gå på Sparks så pratade de om att försöka gå på Speed Racer vilket gjorde lite ont i hjärtat. Den vill jag också se...

Kvällens konsert med Sparks var allt vad gårdagens konsert inte var. Det enda som saknades var publik. Jag gissar på att det var den glesaste kvällen hittills. Kan inte ha varit mer än 200 personer i publiken. Men vilket ljud och vilka arrangemang. Spelningen inleddes med Pulling Rabbits som också var det starkaste numret under kvällen. Har inte sett sån energi hos Russell under någon av de tidigare 12 konserterna. Ljudet var högt, trummor och bas hade ett enormt driv och Russell var som på speed. Kvällen fortsatte i mer eller mindre samma takt och till och med de lugnare och blygare spåren hade fått en riktigt bra konsertkostym kvällen i ära.

Apropå kostymer så repriserade Russell sin blanka silverkostym medan Ron återskapade skivomslaget med en vit bomulls t-shirt (hur skriver man det ordet korrekt utan särskrivning? Jag går bet...).

Kvällens extranummer var National Crime Awareness Week som gavs ut som singel 1993. Men trots det tioåriga försprånget så passade den riktigt bra ihop med resten av materialet på Pulling Rabbits. 

Russell avslöjade också att han hade ett inside-tips på att A Song That Sings Itself låg riktigt bra till för att ingå i andra akten på Sheperd's Bush (där de ska spela låtar framröstade av fansen).

När de spelade Pretending To Be Drunk kunde jag inte låta bli att minnas att den spelade stor roll för mig i Karlstad när jag upptäckte Sparks. Jag ska inte påstå att jag är en festprisse nu, men då var jag det ännu mindre. Och texten fick mig att börja smida planer :)

This is what I had intended, pretending to be drunk
A little change in character, pretending to be drunk
You think I am weak and feeble, you think I'm a bore
When you drag me to a party, soon I'm out the door
Next time I'll portray a suave sophisticated hunk
That is what I had intended, pretending to be drunk

That is what I had intended, pretending to be drunk
A bit of "I have lived and loved," I'm pretending to be drunk
You say I could use some swagger, you say toughen up
I am rigid as a board, you tell me loosen up
I'm so loose and I'm so tough that I can barely move
That is what I had intended, pretending to be drunk

You notice a transformation, pretending to be drunk
I've lost all my inhibitions, pretending to be drunk
You can take me to the soiree and be proud of me
Everyone will be impressed, I'll pass out on your knee
Now I am so continental, they think that it's nice
Think I'll pretend to be drunk for the rest of my life

That is what I had intended, pretending to be drunk

Spellista:

133. Pulling Rabbits Out Of A Hat

134. Love Scenes

135. Pretending To Be Drunk

136. Progress

137. With All My Might

138. Sparks In The Dark (Part One)

139. Everybody Move

140. A Song That Sings Itself

141. Sisters

142. Kiss Me Quick

143. Sparks In The Dark (Part Two)

Extranummer:

144. National Crime Awareness Week

Ett par bilder till på Jane...

Bara för att jag tycker hon är så cool :) Fatta att hon fyller 50(!) år i år. Hip-hip hurra för Jane!!

Sparks Quiz – Complete the following statement:

Hittade den här intressanta texten från april 2006. Tycker den tydligt illustrerar hur Sparks hunnit med så mycket och står för så många olika saker för olika människor. När jag pratar om dem hemma i Sverige så vet folk i min ålder inte vilka de är, medan 40–50 åringar säger: Håller de på än!? Och minns dem som bandet som släppte Kimono My House, Propaganda och Indiscreet.

Sparks’ heyday was/is –

A. In the mid-70s when, as part of the glam movement that included Bowie and T. Rex, they scored several Top 20 hits

B. In the early 80s, when they broke thru into the American market with massive MTV airplay for Cool Places, their duet with The Go-Go’s Jane Weidlin,

C. In the mid-90s, when they had dance club hits with When Do I Get to Sing ‘My Way’, When I Kiss You (I Hear Charlie Parker Playing) and The Number One Song in Heaven (feat Jimmy Sommerville) or,

D. Currently happening with the release of their critically acclaimed Lil’ Beethoven in 2002 and Hello Young Lovers just last month.

If you’re from the UK, you probably answered (A). If you’re from the U.S., you probably answered (B). If you’re a fading club kid, you may have answered (C), and if you’re a twenty-something hipster and part-time Pitchfork writer, you surely answered (D). After 35 years and 20 albums touching upon just about every era and sub-genre of pop music, any answer is really acceptable.

Sparks - In Outer Space (1983)

Ikväll var inte bra. Det går inte att skriva om det på nåt bättre sätt. Eller jo, en aning. En bedrövlig konsert räddades i sista sekund av ett riktig, riktigt bra extranummer. Men låt oss börja med det bedrövliga...

In Outer Space är en riktigt bra skiva med flera starka låtar. Den tillhör iofs Sparks något mediokra 80-tal, men den är fortfarande hygglig med ett par riktigt starka spår. På två av låtarna - Cool Places och Lucky Me, Lucky You - sjunger Russell duett med Jane Wiedlin från The Go-Go's. En av rockvärldens coolaste tjejer i mina ögon. När jag såg Go-Go's i San Francisco så plockade Jane så många poäng så det var omöjligt att hålla räkningen.

Det som gjorde kvällens konsert till en sång besvikelse var arrangemangen och mixningen. På skiva är In Outer Space till stor del driven av en hårt mixad syntbas. Men ikväll hördes knappt rytmsektionen alls. En mjuk (och lågt mixad) elbas gjorde att upptempo-låtar som Popularity, All You Ever Think About Is Sex och Rockin' Girls tappade precis allt driv och betedde sig som sömnlösa zombies. Och inte på ett skönt lounge-sätt, utan på ett urbota tråååååkigt sätt.

Så vad jag hade trott och hoppats på skulle bli kvällens höjdpunkt (All You Ever Think About Is Sex) kom av sig helt och hållet. Istället överraskade de i extranumret med att spela en låt jag aldrig hört förut. Sports, tydligen en B-sida från Cool Places. Och oj, va bra den var! Om den funkade så bra en kväll som den här undrar man ju hur den låter i en studioinspelning.

Med textrader som:

One more time for a healthy body

One more time for a healthy mind

One more time for no good reason

kan man ju inte låta bli att bli förtjust.

Kvällen avslutades efter Sports med att Ron fick en tallrik med grädde i ansiktet. Medan Russell (som kastat tallriken) fnissade förtjust sa Ron: I thought the re-creation of these albums would be limited to the songs. Not the album artwork. Guess this one's on me. Enjoy!

Spellista:
122. Cool Places

123. Popularity

124. Prayin' For A Party

125. All You Ever Think About Is Sex

126. Please, Baby, Please

127. Rockin' Girls

128. I Wish I Looked A Little Better

129. Lucky Me, Lucky You
130. A Fin Bunch Of Guys From Outer Space

131. Dance Godamn It

Extranummer:

132. Sports (B-sida från Cool Places)

Om nån lyckas komma över en kopia av Sports (digital eller inte) så är jag beredd att ge, om inte en arm och ett ben, så i alla fall nåt riktigt fint för den.