Sparks - Gratuitous Sax & Senseless Violins (1994)

Ojojoj... kvällens konsert var verkligen omtumlande bra. Jag har som små lyckliga champagnebubblor i hjärnan och ett leende från öra till öra. Och det var många som fick dela samma upplevelse eftersom Carling Academy ikväll var packad med folk hela vägen från scenkanten till bakre väggen.

1994 släppte (efter sex års frånvaro) Sparks Gratuitous Sax & Senseless Violins. Och det var via den första singeln (When Do I Get To Sing "My Way"?) som jag upptäckte dem. Från och med den här skivan är alltså Sparks ett samtida band för min del. Och vilken bra platta att lära känna dem på. Jag kommer ihåg att jag var helt förförd av... (jag letar efter ord) techno-synt-orkester-arrangemangen, skiv- och singelomslagen och deras musikvideos. Det var som om en helt ny värld öppnade sig. Det var en av de första gångerna jag tyckte att jag hört (och läst) smarta låttexter som fick mig själv att känna mig lite smart. Jag älskade skivomslagen, tyckte deras musikvideos var det snyggaste jag sett och att Russell och Ron var världens snyggaste och elegantaste människor.

Fram till 1994 hade jag bara hört talas om Sparks i andra hand. Artister jag gillade gillade Sparks, men jag hade inte hört dem själv. Vince Clarke (Depeche Mode, Yazoo, Erasure) pratade om att den första skivan han köpte var med Sparks och hur bra de var. Martin Gore (Depeche Mode) pratade om dem i liknande termer och gjorde en cover av Never Turn Your Back on Mother Earth på sin första soloskiva (Counterfeit EP) och jag hade hört folk dra paralleller mellan Neil och Chris i Pet Shop Boys och Sparks. Jag hade också hållit i en samlingsskiva vid namn Mael Intuition utan att köpa den. Men mer än så visste jag inte.

Tillsammans med Island-plattorna från 70-talet så håller jag den här skivan som Sparks allra starkaste period. De tre senaste skivorna överträffar dem på ett plan, men inte på alla. Det som var så härligt här (och som jag saknat sedan dess) var att allt höll så hög finish. Här fanns både idéerna och förpackningen. Allting var verkligen i synk. Deras musikvideos regisserades av Kuntzel + Deygas, som senare skulle göra den fantastiska titelsekvensen till Catch Me If You Can med Leonardo DiCaprio och Tom Hanks. Om inte det vore nog så kompletterades även singlarna med suveräna B-sidor och remixer. Bara en sån sak som att Vince Clarke gjorde en remix på When Do I Get To Sing "My Way".

GS&SV innehåller också I Thought I Told You To Wait In The Car, Sparks andra låt om Madonna. Och en låt om – och med – Tsui Hark, en etablerad och populär filmregissör från Hong Kong. 

Ron presenterade den ikväll med att berätta att de bjudit in Tsui Hark till konserten för att framföra låten men att han tyvärr var upptagen med filmprojekt i Hong Kong. Så framröstad som den mest lämpade att läsa Tsui Harks monolog skulle han göra det i hans ställe. Och låten fick ett extra härligt lager av absurditet och galenskap när Ron började läsa låttexten i jag-form:

I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've made several films
I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've won several awards for my films
My first film was
The Butterfly Murders
Shanghai Blues
Peking Opera Blues
Swordsman, Part 1, Part 2, Part 3
Chinese Ghost Story, Part 1, Part 2, Part 3
Once Upon a Time In China, Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5

And several other films

Russell spelade keyboard och sa efter att de massiva ovationerna efter låten att: Man, that's a tough act to follow. All I do is sing. Shit... *uppgiven suck*

Mellan 1988 och 1994 var Ron och Russell var inblandade i ett musikalfilm-projekt. De skrev musiken till Mai, The Psychic Girl. En japansk manga som var på väg att bli film. Tsui Hark var kopplad till projektet liksom Francis Ford Coppola och Tim Burton. Winona Ryder var ett tag tänkt att spela huvudrollen.

Så här har Russell sagt om de fem åren de lade på Mai, The Psychic Girl:

Tim Burton had signed on to direct, and from there, the project took various paths–none of which ended up being good paths, as far as ever getting the movie made. We dedicated our life to that film.

Så än idag ligger låtarna färdigskrivna och demoinspelade i nåt valv i Hollywood med en massa rättighetsproblematik. Och det verkar högst osannoligt att de någonsin kommer att släppas. För ett par år sedan lyckades jag däremot – och det här kommer låta spionthriller – via en kontakt i Ryssland, komma över fyra av spåren och de är fantastiskt bra. Grämer mig nåt gruvligt att inte kunna ta del av hela materialet.

Spellista:

166. Gratuitous Sax

167. When Do I Get To Sing "My Way"?

168. (When I Kiss You) I Hear Charlie Parker Playing

169. Frankly Scarlett, I Don't Give A Damn

170. Hear No Evil, See No Evil, Speak No Evil

171. Now That I Own The BBC

172. Tsui Hark

173. The Ghost Of Liberace

174. Let's Go Surfing

175. Senseless Violins

Extranummer:

176. Marry Me (En kul anakronism från 1974)