Man fick vänta till 1986 för ett nytt album från Sparks. Och fan va besviken man måste ha blivit. Är det nåt Sparks-album som blir kvar i lägenheten när det brinner så är det Music That You Can Dance To. Det går inte att uttrycka det snällare.
Ironiskt nog så kallades MTYCDT för Best Of Sparks när den gavs ut på CD 1990. Huvva! Snacka om falsk marknadsföring.
Som tur var fanns det ett par höjdpunkter under kvällen. Russell var i vanlig god form och full av entusiasm, Ron gjorde sin Shuffle / Running Man för första gången, ljudet var för en gångs skull tillräckligt högt (kanske försökte man kompensera) och ett par av låtarna hade fått ett rejält uppsving med nya arrangemang. Gissningsvis stod man helt enkelt inte ut när man repeterade albumet och var tvungen att göra något åt saken. Något som också slog mig under konserten är att det här måste vara den skiva som har flest orkester-krashar någonsin. Inte ens Pet Shop Boys mest pompösa plattor ligger i närheten.
De tre låtarna på skivan som faktiskt är riktigt bra är titelspåret, Music That You Can Dance To, Modesty Plays och Change som man spelade som extranummer och som finns med på CD-utgåvan.
Modesty Plays spelades in för att bli titelmusik till en amerikansk TV-serie baserad på Peter O'Donnell och Jim Holdaways agentserie Modesty Blaise. Men som med så många andra av Sparks TV- och film-projekt gick det här i stöpet och TV-serien lanserades aldrig. Däremot var Ron och Russell väldigt nöjda med titelspåret och för att slippa juridiska komplikationer döpte man om låten till Modesty Plays. Men med precis samma sångtagningar.
Det var en förvånansvärt stor publik ikväll. Om än lite sömning. Och kanske ännu lite äldre än tidigare kvällar. Jag stod samtidigt som förbandet spelade bredvid ett par i 70-årsåldern. I kid you not! Fast det är klart, om de var som jag när Sparks släppte Halfnelson så är de 70 nu. Man baxnar!
Kvällens förband hette The Autons och hade varit riktigt bra om man hade sluppit se dem. Jag fick kalla kårar av keyboardisten som hade såna kusliga dansmoves. Alex Fletcher (Hugh Grant) i Music & Lyrics (ovan) hade blivit grööön av avund. 1986.
Spellista:
145. Music That You Can Dance To
146. Rosebud
147. Fingertips
148. The Armies Of The Night
149. The Scene
150. Shopping Mall Of Love
151. Modesty Plays
152. Let's Get Funky
Extranummer:
153. Change
1 kommentar:
Nejmen hela skivan är ju underbar...
fast det låter ju väldigt tidstypiskt "Hej, vi använder en Fairlight Series III och oj vad det går att göra orchestral stabs". Dan Lacksman (Telex) producerade.
"Rosebud" och "The Scene" är helt fantastiska låtar.
Skicka en kommentar