Sparks - Lil' Beethoven (2002)

Jag hann ju komma hem till Stockholm innan jag avslutade den här konsert-dagboken. Men här är i alla fall lite info om konserten från tisdag 10 juni.

Trots att Lil' Beethoven kom relativt tätt inpå Balls så måste den räknas som en stilistisk och formmässig comeback. Både publik och media höjde den till skyarna. Ron och Russell sa i intervjuer att de hunnit bli lite uttråkade på både sig själva och popmusik i allmänhet, att de blivit nyfikna på hur man kunde tänja på gränserna för popmusik och skapa nåt nytt och intressant.

Och oj, va intressant det blev. Lil' Beethoven som inledde Sparks senaste fas (som även innefattar nya skivan Exotic Creatures of The Deep) består av en orkestersättning uppklippt i samplingar och rytmer, lager på lager av röster och stämmor och (även jämfört med tidigare) en stark teatralisk ådra på scen.

I mars 2003 spelade Sparks för första gången på 27 år live i Sverige. Tre kvällar i rad (jo, jag såg alla tre) spelade man på Södra Teatern och den teatraliska ådran jag nämnde yttrade sig i en scenshow som idé- och konceptmässigt fortfarande är oöverträffad bland alla konserter jag någonsin sett. På scen (och i studion) kompletterade Ron och Russell av Dean Menta (ex Faith No More) på gitarr och Tammy Glover på trummor. Både Dean och Tammy skulle sedan vara kvar som studio- och livemusiker på de två kommande albumen; Hello Young Lovers och Exotic Creatures of The Deep.

Man släppte också en live-DVD inspelad på Södra Teatern där både jag, David Liljemark och Nina är med och blir intervjuade på extramaterialet. I aktpausen kom nämligen Sparks ljudtekniker (Christiano) fram och tackade så mycket för att jag "fått sån bra fart på publiken". Han sa att bandet ville tacka och undrade om vi ville komma med backstage efter showen. Vi sa ja :D

Det var såklart hysteriskt kul och nervöst. Vi pratade med både Russell, Ron och Dean. Ron berättade att de hade träffat Johan Renck tidigare under dagen och att de höll på och bollade lite film/musikal-idéer med honom.

Det var också väldigt kul och skönt att se att både Ron och Russell var precis lika ödmjuka och öppna på riktigt som de ger intryck av på scen. Däremot var såklart inte Ron den tysta kufen på riktigt. Han var väldigt pratglad, öppen och utåtriktad.

Jag gick som på moln därifrån. Och när vi lämnade logen och var på väg ut kom DVD-producenten springandes efter oss och sa att han kommit på att det vore kul att göra en intervju. Med oss. Och så gick det till...

David Liljemark intervjuades tillsammans med ett par andra svenska och utländska fans i aktpausen dagen därpå.

Scenshowen då bestod av smarta (men tyvärr ganska fula) projektioner, en hel del genial rekvisita, gott om charmig (om än inte så slipad) koreografi och en hel del förinspelad musik och röstsupport för Russell. De förinspelade delarna hade jag personligen inte några problem med då hela spelningen betedde sig som en ny intressant mix av teater och konsert.

Ron som måltavla när Russell sjunger om Ugly Guys With Beautiful Girls

Eftersom spelningen på Carling Academy var en av de 21 konserterna så hade jag trott att den skulle vara betydligt nerstrippad scenografiskt. Och var lite nyfiken på hur den (utan rekvisitan) skulle stå sig mot spelningarna på Södra Teatern. Men till min förtjusning visade det sig att de hade satt upp precis samma show som då. Komplett med projektioner, rekvisita och koreografi. Och det funkade fantastiskt bra med kvällens publik.

Och med genial rekvisita så menar jag saker som det här (från Carling Academy), från låten How Do I Get To Carnegie Hall? Rons kavaj med de långa ärmarna var för övrigt med på utställningen i Shoreditch.

 

Det slog mig (igen) vilken kraft publiken har att både lyfta och förstöra en konsert. På Södra Teatern är det enbart sittplatser i tjusiga röda sammetsfåtöljer vilket gör att det blir en mysig, intim, men också lite stel och artig känsla på spelningarna. På Carling Academy (med enbart ståplatser) fick kvällen en helt annan karaktär. Något den tjänade på.

Kvällen var slutsåld och jag stod ganska bra i mitten , 2/3 från scenkanten. Snett framför mig till höger stod ett stort gäng med rosa cowboyhattar som vevades flitigt och flög i luften under Ride 'em Cowboy.

Suburban Homeboy var (tillsammans med My Baby's Taking Me Home) den låt som gick hem allra bäst. Och den funkar nästan ännu bättre som avslutningslåt för showen med sina härliga allsångs-sekvenser och stegringar mot slutet. Den är som skriven för ett finalnummer på en påkostad nyårsrevy. Och det menar jag på ett bra sätt.

Kvällens extranummer Wunderbar skrevs innan de skrev och spelade in Lil' Beethoven och Russell berättade att den fungerade som en katalysator och ett frö för albumet. Låten bygger på en mängd samplingar från den tyske sportkommentatorn Günter Koch och Russell var väldigt rolig när han på halvdan tyska försökte återskapa Günters fraser live.

Spellista:

209. The Rythm Thief

210. How Do I Get To Carnegie Hall?

211. What Are All These Bands So Angry About?

212. I Married Myself

213. Ride 'em Cowboy

214. My Baby's Taking Me Home

215. Your Call Is Very Important To Us

216. Ugly Guys With Beautiful Girls

217. Suburban Homeboy

Extranummer:

218. Wunderbar