Från och med Whomp That Sucker (1981) och till och med Interior Design (1988) har Sparks ett och samma band i studio och på scen. Gitarristen Bob Haag, bassisten Leslie Bohem och trummisen David Kendricks. De spelade parallellt i ett eget band (eller egentligen två) som hette Gleaming Spires/Bates Motel. Knappt värt att leta rätt på. Ens om man är riktigt insnöad.
Angst In My Pants (Sparks 11:e studioalbum) är i mina ögon ett litet uppsving från Whomp That Sucker. Fler starka låtar och ett skivomslag som är bland de läckraste de gjort. Och där är konkurrensen hård. Topp 5 i alla fall (av 21).
Ikväll fick vi se en av kavajerna från utställningen på Bodhi Gallery. Russell hade på sig den gröna paljettkavajen (samma snitt och look som den på skivomslaget) som jag och Jessica hade sett där i tisdags. Ron hade däremot inte på sig brudklänningen. Det hade varit nåt! Kavajen är i alla fall riktigt gräslig men det är samtidigt svårt att låta bli att fascineras av den. Jag har ju tidigare nämnt att jag ibland har svårt att separera om saker är bra eller om de bara är kul. Jag tyckte det här tangerade det.
Russell presenterade under kvällen de flesta låtar som LA themed. Och när han efter sista låten presenterat bandet presenterade han Ron som: The guy who has a certain flair for writing LA themes songs and lyrics. Ron tog micken, tackade och sa: You should write about stuff you know about; In my case, Moustasches and Mickey Mouse.
Russell berättade också inför kvällens extranummer att de hade fått en hel del påhopp från Disney när de släppte låten Mickey Mouse. Men när den sedan började spelas flitigt på radiostationer i Los Angeles märkte Disney att det var ganska bra reklam för Disneyland. Så bra att de till och med tog kontakt med Sparks och sa (enligt Russell ikväll): That song Mickey Mouse... you wouldn't happen to have any other songs about, let's say... Minnie Mouse or Donald Duck or...
And of course we did. Sa Russell. Were such cheap bastards.
Så på det sättet skrevs låten Minnie Mouse (kvällens extranummer) som 1983 släpptes på Disneys album Splashdance.
Apropå Mickey Mouse så finns det ett fantastiskt framträdande av den låten från Saturday Night Live. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Ron Mael i det här klippet. Här är också den gröna paljettkostymen med. Inklusive brallor!! Förmodligen också en av de första gånger Ron gör den stolliga dansen som är flitigt repriserad sen dess. Alltid till samma jubel.
Jessica undrade om det inte kunde finnas viss avundsjuka mellan syskonen. Russell är förvisso den uppenbara flickfavoriten och affischpojken. Men på scen så räcker det med ett höjt ögonbryn från Ron för att publiken ska bli som i extas. Russell är söt, extrovert och duktig medan Ron är introvert och genial (jag hittar inga riktigt bra ord här). Kan det vara så?
Spellista:
111. Angst In My Pants
112. I Predict
113. Sextown USA
114. Nicotina
115. Mickey Mouse
116. Moustache
117. Instant Weight Loss
118. Tarzan And Jane
119. The Decline And Fall Of Me
120. Eaten By The Monster Of Love
Extranummer:
121. Minnie Mouse
Kvällens starkaste nummer var Nicotina och Moustache även om det var ett mycket jämnt framförande över lag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar