Det visar sig att mitt lägenhetshotell endast ligger två tunnelbanestationer från Carling Academy där Sparks kommer spela 20 av sina 21 konserter i London. Carling Academy rymmer 800 personer och ligger i en galleria med coffee shops, restauranger, ett Borders, en HMV, en biograf och ett par pubar.
Jag fick ta en liten omväg innan jag hittade entrén, men väl på plats gick allt som smort. Jag fick anmäla mig i entrén för att få min Golden Ticket, en plastbricka (med mitt namn på) i en rem som man kan ha runt halsen. Uppe i merchandisebåset finns också ett pappkuvert som väntar på mig. Jag kilar upp och hämtar ut kuvertet hos en tjej som bläddrar sig fram till mitt namn bland ett 30-tal kuvert.
I kuvertet ligger en signerad och dedikerad affisch. Affischen ser horribel ut. Inte skicket, men designen. Jag blir som vanligt lite ledsen och kan inte låta bli att tycka synd om Sparks. Borde de inte få en liten bättre förpackning? Sedan Plagiarism har de verkligen sett kusligt illa ut. Man har kunnat ana jättebra idéer och koncept som sedan tyvärr förvaltats bedrövligt av nån halvdan formgivare. Ujujuj...
Det kommande albumet Exotic Creatures of The Deep är inget undantag. Jättekul bildidé och ganska fina foton. Men sen då? Huvva!!
I kuvertet ligger också den specialskrivna singel som jag fått reda på att alla med Golden Ticket skulle få. Den heter Islington N1 och är RIKTIGT bra. Eller, är den kul? Ibland har jag svårt att separera det ena från det andra när det gäller Sparks. Mycket uppskattad i alla fall.
Jag köper också nyutgåvan av Introducing Sparks som inte funnits utgiven på CD förrän nu. Det har också tagits fram ett ganska rejält programblad till de 21 konserterna. Jag köper såklart det också. 10 pund för CD:n och 10 till för programbladet. Det känns som ett kap!
De övriga merchandiseprodukterna ser riktigt rysliga ut och en stor våg, en tsunami av stackars-stackars-Sparks tankar sköljer över mig. Den grå fleecetröjan med SPARKS broderat i svart (versal Arial) på bröstet är bara ett av exemplen på smaklös merchandise.
När jag kommer in i konsertlokalen är klockan strax efter åtta och förbandet (Rod Thomas) står på scen. Det låter riktigt bra. Han är ensam på scen och jag får lite Imogen Heap-vibbar av hans enmansorkester. Han har gitarr, ukelele, keyboard och diverse rytminstrument som jag inte kan namnet på. Det är intressant att se hur han via samplers och loopar bygger upp låtarna live. Han börjar med en gitarrloop som han sedan lägger en syntslinga på, sedan lite bas, trummor och handklapp. Både kul och bra. Favoriten är nog hans cover av Teardrops (original av Womack & Womack, även om jag trodde det var Massive Attack).
Strax efter nio kliver Sparks in på scen. Kvällens sättning är keyboards, bas, gitarr och akustiska trummor. På ett par låtar får de backning av ytterliggare en gitarr. Russell har en väldigt tjusig röd kostym och en svart skjorta utan slips. Ron har (precis som vanligt) alldeles för stora svarta brallor, vit skjorta och slips.
Mot en svart backdrop projiceras skivomslaget till Halfnelson. Och i en timme får vi sedan se en uppsjö lösningar på hur-kan-vi-använda-samma-bild-på-så-många-olika-sätt-som-möjligt. Kaleidoskop, 3d-mappad på ett hjärta, 3d-mappad på en kon, 3d-mappad på en pyramid, 3d-mappad på en cylinder, etc, etc... jag höll på att kräkas. Stackars, stackars Sparks.
Jag hade innan konserten också hunnit hoppas på att de skulle ha tidstypiska kläder på scen. Tyvärr verkar det inte bli så. Jag undrar om Russell kommer ha den röda kostymen på alla konserterna. Jag gissar det.
Jag hade (som vanligt) hoppats på mer mellansnack och anekdoter från när skivan spelades in. Vi fick lite, men inte så mycket. Russell klagade på dålig hårspray från Boots och berättade en kortis om Todd Rundgren som producerade plattan och gav ut den på sin Bearsville Records när alla andra skivbolag nobbade dem.
Vad som förvånade mig mest var två tjejer i 25-årsåldern som stod tillsammans med sina killar framför mig. De kunde låttexterna till samtliga låtar. Från den här skivan(!) som till och med jag tycker är obskyr. Ja, det var lite lustigt.
Låtlista:
1. Wonder Girl
2. Fa La Fa Lee
3. Roger
4. High C
5. Fletcher Honorama
6. Simple Ballet
7. Slowboat
8. Biology 2
9. Saccharin And The War
10. Big Bands
11. (No More) Mr Nice Guys
Extranummer:
12. England
Kvällens höjdpunkter var Big Bands och (No More) Mr Nice Guys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar