Sparks - Propaganda (1974)

Samma år som Kimono My House kommer ut så följer Sparks upp den med mästerverket Propaganda.

Ikväll tog priset bland konserterna hittills. Det har varit som en trappstege från bra till fantastiskt från Halfnelson och hit. Jag hade bestämt mig för att vara på plats vid öppning idag också och det funkade rätt bra. Hamnade väldigt långt fram på vänsterkanten. Rakt framför Ron. Nackdelen var väl att jag stod där vid 19:20 och Sparks började spela först 21:15 eller nåt sånt. Men vad gör man inte...

Kvällen började med att bjuda på ett väldigt kul förband, Scroobius Pip vs Dan Le Sac. De lät som en blandning av The Streets och Eminem. Sångaren/rapparen inledde med att korka upp en flaska rosévin som fick mig att himla med ögonen och undra hur det här skulle sluta. Väldigt kul och bra visade det sig. Mycket bra mellansnack, en hel del kul accessoarer och väldigt bra publikkontakt. Kontrasten mot söndagens DJ var extrem. De gjorde också en hysteriskt kul och bra cover av Prince's låt Cream. Jag spelade in den på kameran och ska försöka komma mig för att posta den. 

Sparks inledde konserten (precis som skivan) med Propaganda. Inte helt lätt och kanske inte helt lyckat framförande. De där accapella-styckena funkar nog betydligt bättre i studio än på scen, och med Russell som kör till sig själv istället för kör från bandet. Men, men, det kan inte vara perfekt hela vägen.

Den första riktigt pärlan var BC där Russell berättade att han blivit tvingad av deras trummis att introducera låten så här:

Here's a little song now.

It's about a happy little family

whose names are Aaron and Betty and Charlie.

The song is called BC.

Ord för ord samma introduktion som han gjorde i tyska tv-showen Musikladen 1975. Väldigt fnissigt för oss in-the-know.

Achoo bjöd på en annan kul scen där Russell stod bakom Ron och nös honom i nacken. Under Who Don't Like Kids sprang Ron upp från stolen och gjorde sin tokdans (i brist på bättre ord). Han bad sedan om ursäkt och garanterade att det aldrig skulle upprepas. Precis som i gamla Star Trek där favoritavnitten för många (läs: mig) är de där besättningen får ombytta personligheter (läs: Spock blir emotionell) så är den här typen av reaktioner från Ron enormt effektiva och populära. Ett höjt ögonbryn kan vara tillräckligt för att få publiken (läs: mig) att tjuta.

Russell presenterade Ron som "Sparks' principal songwriter – meaning there are other songwriters – my older brother Ron Mael." varpå Ron tog mikrofonen och kontrade med "Russell Mael – Sparks' principal vocalist – meaning there are other vocalists."

Kontexten kring det här är att Pineapple är en av tre låtar som Russell skrivit helt själv, och Ron faktiskt har passager han pratar i ett par låtar.

Träffade också ett flertal svenskar i kväll. Ett gäng från Stockholm, några från Göteborg och några andra från Malmö. Det verkar med andra ord vara en hel del svenskar på plats. En av dem hade sett Sparks live på konserthuset 1975. Ojojoj... jag blev grön av avund. Han skulle iofs åka hem redan i övermorgon. Ha!

Låtlista:

36. Propaganda

37. At Home, At Work, At Play

38. Reinforcements

39. BC

40. Thanks But No Thanks

41. Don't Leave Me Alone With Her

42. Never Turn Your Back On Mother Earth

43. Something For The Girl With Everything

44. Achoo

45. Who Don't Like Kids

46. Bon Voyage

Extranummer:

47. Lost And Found

Kvällens favorit var Don't Leave Me Alone With Her som var arrangerad som en riktig käftsmäll.

PS. Ron bar ikväll svart fluga och Russell en marinblå kostym med svart skjorta. Så nu vet ni.