I tisdags så tog jag och Jessica oss till Shoreditch (säg det tio gånger snabbt utan att snubbla på orden) för att kolla på Sparks-utställningen på Bodhi Gallery. Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på eller sett framför mig. Eller jo, det vet jag ju... jag till att börja med inbillat mig att galleriet låg i Soho, så vi åkte helt fel. Det låg istället i Shoreditch, inte så långt från Liverpool Street Station. Shoreditch är enligt Nippe det nya heta området i London. Ett område som inte varit nåt alls och nu dräller av små häftiga butiker, reklambyråer och gallerier. Det var också i de här kvarteren som den jättehäftiga Shepard Fairey-utställningen var i november.
Snett mittemot låg Fika, ett kul litet café som Jessica hört talas om. Drivs av svenskar och har tydligen gått sjukt bra och finns på ett par ställen i London. Vi tjuvkikade lite på uteserveringen och jag blev grymt besviken när jag såg mikrovågsugns-värmda Mamma Scan-köttbullar.
Vi tog också en sväng förbi Concrete Hermit, ytterliggare ett litet galleri som just nu har en läcker eBoy-utställning (samma eBoy som vi hälsade på i Berlin och som jag och Kärnhuset gjorde en Arla-affisch med). Jag fick en tjusig t-shirt och tittade fascinerat på alla fina grejer. Bland annat fick man se produktionsskisser och korrektur för deras Peecol-figurer. Det var kul att ta del av.
Nåväl, tillbaka till Sparks-utställningen. Galleriet var ett pyttelitet ställe med entrédörr i gatuplan och sedan en smal, smal trappa ner till ett litet rum med dålig luft och många entusiastiska Sparks-... jag kallar dem fans, så stöter jag mig inte med någon.
Det visades musikvideos, pressklipp, skivomslag, en paljettkostym från Angst In My Pants-eran, Rons frack med jääääättelånga armar som han hade på senaste turnén, handskrivna utkast till låttexter och en del posters och inofficiella foton. En av höjdpunkterna var den ärmlösa ljusblå sweatshirt som såldes som turnétröja 1983. Många av singelomslagen var också kul att se, eftersom jag sett så få av dem tidigare.
Jag var lite kluven iför utställningen på samma sätt som jag är inför de flesta av den senaste tidens konserter, merchandise och skivomslag. Det är rörande att man kan få till grejer med små budgets, bra idéer och en brinnande passion. Men fan vad folk är klåpare på att få det att funka hela vägen. Jessica tycker det är lite charmigt och punkigt, men inte ens hon kan förklara den menlösa gråa fleecetröjan som säljs på konserterna eller den dåliga dubbelhäftade tejp som användes på utställningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar