1977 släppte Donna Summer sin I Feel Love skriven tillsammans med Pete Belotte och Georgio Moroder och producerad av Belotte/Moroder. I Feel Love fick en otroligt stor impact på disco-scenen och rivstartade en hel ny genre. När Brian Eno först hörde låten ska han till exempel ha sagt till David Bowie: I've heard the sound of the future.
Jag ser framför mig hur Sparks hörde låten och likt talangscouterna i Tjuren Ferdinand sa: Honom ska vi ha!!
Det var i alla fall ungefär så det gick till när Ron, Russell och Georgio Moroder 1979 skrev och producerade No.1 In Heaven. Ett sex låtar – och 35 minter – kort mästerverk.
Russell berättade att ikväll var första gången någonsin som dessa låtar spelades live (med undantag av Beat The Clock och The Number One Song In Heaven). Han förklarade det med att tekniken inte funnits för att turnera med det här albumet. Det kan man väl iofs ifrågasätta, men det kändes lite extra kul att se och höra dem framföra låtar som var "nya" även för dem.
Han berättade också att de (när albumet släpptes) fick en hel del kritik för att de förrått rocken och hoppat på discon. Något man verkligen kan förstå om man tänker på vilket extremt annorlunda sound den här skivan har jämfört med de tidigare albumen. Jag vet inte hur jag själv hade reagerat om jag hade upptäckt Sparks på 70-talet och med spänd förväntan sprungit till skivaffären för att köpa deras nya LP. Förvåningen hos deras fans måste ha varit total. Sen fanns det såklart också en stor grupp nya människor som upptäckte Sparks i och med den här plattan. Och idag ses den av de flesta som en av de absolut viktigaste skivorna i deras discografi.
Jag reagerade också på hur modernt soundet var. Inte för att det var nya arrangemang på låtarna, utan för att det helt enkelt lät väldigt bra och samtida. Hisnande när man tänker på att skivan kom ut för 29(!) år sedan.
Jag såg tex en... låt oss kalla honom för farbror, i publiken som hade en Gary Numan t-shirt på sig. Han var i 50-årsåldern och jag reagerade på att han var så gammal. Inte kan man lyssna på Gary Numan och vara så där gammal. Fast det är klart man kan. Och då menar jag det inte på ett liberalt, inga-fördomar, det-är-insidan-som-räknas sätt, utan jag menar att om man gillade Gary Numan och var 20 år när han slog igenom. Då är man ju närmare 50 nu. Och jag fyller 33. Jisses!
Kan också tillägga att Sparks disco-publik var ännu mer entusiastisk och högljudd än den publik som varit med på tidigare konserter. Ovationerna efter sista låten tangerade nog Goofing Off om de inte till och med slog den på fingrarna.
Förutom musiken så var kvällens absoluta höjdpunkt Rons frisyr. Han hade släppt ner luggen och var kusligt lik sig själv för 29 år sedan. Som en tidsmaskin. Däremot bjussades det inte på några spännande analogsyntar, utan det var laptop, midi och masterkeyboard. Lite synd, jag hade gärna sett en massa patchkablar.
Eftersom det var lite snålt med specialskrivna B-sidor till No.1 In Heaven så berättade Russell att de haft lite svårt att hitta en låt de tyckte passade stilistiskt som extranummer. Men under ungefär samma period så hade Ron skrivit och producerat ett album åt Noel. Och som extranummer spelade de en av hennes låtar. Dancing Is Dangerous. En låt jag aldrig hört och den var hur bra som helst. Mycket, mycket spännande och intressant. Så nu har jag lite vinyl/mp3-letande att se fram emot. Noel, here I come!
Hittade också den här spännande intervjun från 1979 med följande fantastiska citat från Russell:
“...it's going to be ‘goodbye to guitars!’ for Sparks. No more guitars. They're a thing of the past, anyway. Who needs another lead guitar player in a rock band?!”
Låtlista:
84. Tryouts For The Human Race
85. Acadey Award Performance
86. La Dolce Vita
87. Beat The Clock
88. My Other Voice
89. The Number One Song In Heaven
Extranummer:
90. Dancing Is Dangerous
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar