Avlägsna vänner

Russell plockade också hem oväntade humorpoäng när han efter sista låten höll ett rörande tal om hur mycket de uppskattade publiken och allt stöd de fått för idén att framföra alla sina 21 studioalbum. Och han sa att de var djupt rörda över att folk tagit sig tid och gjort sig besvär, och kommit långväga för att kunna närvara på konserterna.

Some people come from as far away as... Kensington. 

And without an Oyster card, that's quite a feat.

Sparks - Gratuitous Sax & Senseless Violins (1994)

Ojojoj... kvällens konsert var verkligen omtumlande bra. Jag har som små lyckliga champagnebubblor i hjärnan och ett leende från öra till öra. Och det var många som fick dela samma upplevelse eftersom Carling Academy ikväll var packad med folk hela vägen från scenkanten till bakre väggen.

1994 släppte (efter sex års frånvaro) Sparks Gratuitous Sax & Senseless Violins. Och det var via den första singeln (When Do I Get To Sing "My Way"?) som jag upptäckte dem. Från och med den här skivan är alltså Sparks ett samtida band för min del. Och vilken bra platta att lära känna dem på. Jag kommer ihåg att jag var helt förförd av... (jag letar efter ord) techno-synt-orkester-arrangemangen, skiv- och singelomslagen och deras musikvideos. Det var som om en helt ny värld öppnade sig. Det var en av de första gångerna jag tyckte att jag hört (och läst) smarta låttexter som fick mig själv att känna mig lite smart. Jag älskade skivomslagen, tyckte deras musikvideos var det snyggaste jag sett och att Russell och Ron var världens snyggaste och elegantaste människor.

Fram till 1994 hade jag bara hört talas om Sparks i andra hand. Artister jag gillade gillade Sparks, men jag hade inte hört dem själv. Vince Clarke (Depeche Mode, Yazoo, Erasure) pratade om att den första skivan han köpte var med Sparks och hur bra de var. Martin Gore (Depeche Mode) pratade om dem i liknande termer och gjorde en cover av Never Turn Your Back on Mother Earth på sin första soloskiva (Counterfeit EP) och jag hade hört folk dra paralleller mellan Neil och Chris i Pet Shop Boys och Sparks. Jag hade också hållit i en samlingsskiva vid namn Mael Intuition utan att köpa den. Men mer än så visste jag inte.

Tillsammans med Island-plattorna från 70-talet så håller jag den här skivan som Sparks allra starkaste period. De tre senaste skivorna överträffar dem på ett plan, men inte på alla. Det som var så härligt här (och som jag saknat sedan dess) var att allt höll så hög finish. Här fanns både idéerna och förpackningen. Allting var verkligen i synk. Deras musikvideos regisserades av Kuntzel + Deygas, som senare skulle göra den fantastiska titelsekvensen till Catch Me If You Can med Leonardo DiCaprio och Tom Hanks. Om inte det vore nog så kompletterades även singlarna med suveräna B-sidor och remixer. Bara en sån sak som att Vince Clarke gjorde en remix på When Do I Get To Sing "My Way".

GS&SV innehåller också I Thought I Told You To Wait In The Car, Sparks andra låt om Madonna. Och en låt om – och med – Tsui Hark, en etablerad och populär filmregissör från Hong Kong. 

Ron presenterade den ikväll med att berätta att de bjudit in Tsui Hark till konserten för att framföra låten men att han tyvärr var upptagen med filmprojekt i Hong Kong. Så framröstad som den mest lämpade att läsa Tsui Harks monolog skulle han göra det i hans ställe. Och låten fick ett extra härligt lager av absurditet och galenskap när Ron började läsa låttexten i jag-form:

I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've made several films
I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've won several awards for my films
My first film was
The Butterfly Murders
Shanghai Blues
Peking Opera Blues
Swordsman, Part 1, Part 2, Part 3
Chinese Ghost Story, Part 1, Part 2, Part 3
Once Upon a Time In China, Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5

And several other films

Russell spelade keyboard och sa efter att de massiva ovationerna efter låten att: Man, that's a tough act to follow. All I do is sing. Shit... *uppgiven suck*

Mellan 1988 och 1994 var Ron och Russell var inblandade i ett musikalfilm-projekt. De skrev musiken till Mai, The Psychic Girl. En japansk manga som var på väg att bli film. Tsui Hark var kopplad till projektet liksom Francis Ford Coppola och Tim Burton. Winona Ryder var ett tag tänkt att spela huvudrollen.

Så här har Russell sagt om de fem åren de lade på Mai, The Psychic Girl:

Tim Burton had signed on to direct, and from there, the project took various paths–none of which ended up being good paths, as far as ever getting the movie made. We dedicated our life to that film.

Så än idag ligger låtarna färdigskrivna och demoinspelade i nåt valv i Hollywood med en massa rättighetsproblematik. Och det verkar högst osannoligt att de någonsin kommer att släppas. För ett par år sedan lyckades jag däremot – och det här kommer låta spionthriller – via en kontakt i Ryssland, komma över fyra av spåren och de är fantastiskt bra. Grämer mig nåt gruvligt att inte kunna ta del av hela materialet.

Spellista:

166. Gratuitous Sax

167. When Do I Get To Sing "My Way"?

168. (When I Kiss You) I Hear Charlie Parker Playing

169. Frankly Scarlett, I Don't Give A Damn

170. Hear No Evil, See No Evil, Speak No Evil

171. Now That I Own The BBC

172. Tsui Hark

173. The Ghost Of Liberace

174. Let's Go Surfing

175. Senseless Violins

Extranummer:

176. Marry Me (En kul anakronism från 1974)

Will Kane + Rian Hughes + Sarah McIntyre

Konsertpaus ikväll, så efter en intensiv och effektiv jobbdag tog jag kvällsledigt och gick på pub och restaurang med Will Kane. Vi fick också sällskap av Rian Hughes och Sarah McIntyre vilket var väldigt kul.

Rian är en fantastiskt duktig illustratör/typograf/designer som jag första gången upptäckte på Graceland för tio år sedan. Vi har sedan dess sprungit på varandra i San Diego (vilket han iofs inte kom ihåg, men ändå). Nyss kom en bok som heter Yesterday's Tomorrows ut. En antologi med alla Rians serier. Och för ett par år sedan gavs det också ut en bok som heter Device med hans typsnitt, illustrationer och grafisk design. Det som slog mig då var inte enbart kvalitén på hans grejer, utan även kvantiteten. Hysteriska mängder av bra grejer. Och han är inte äldre än 40. Det är inte utan att man känner sig lite på efterkälken. På senaste tiden har han bla illustrerat Geri Halliwells barnböcker. Så vi fick också lite smaskigt Ginger Spice-skvaller.

Sara är serietecknare och barnboksillustratör. Hade inte hört talas om henne tidigare, men hon gör väldigt charmiga grejer. Kommer från Seattle och lämnade som 16-åring USA för kärleken i London. Och tydligen har det hållit i sig. Go Sara!

En del grejer påminner mig en aning om Jojo Falk som är en sagolikt härlig svensk illustratör. Eller sagolikt härlig människa. Och nybliven mamma.

Diskussionerna var väldigt underhållande och intressanta även om jag ibland fick en utanför-kroppen-upplevelse och såg oss storögt sitta och titta och lyssna på Will när han i 15 minuter berättade allt han kunde (vilket var allt) om Captain Britain. En titel han inte ens gillar. Bara en av de tusen saker han råkar kunna allt om. Det var riktig geek-overdrive.

Jag sa vid ett tillfälle att han var som en living encyclopedia. Will log och sa, they call me the Will-opedia. Han är verkligen som en ändlös brunn av popkultur-fakta. Och väldigt charmig.

Ämnen som hann diskuteras under kvällen var (i urval): Den kommande Hulk-filmen, Iron-Man, Ant-Man, The Avengers, Dire Straits, Sex Pistols, Charley Harper, Serge Clerc, Shane Glines, Captain Britain, Geri Halliwell, Neil Gaiman, Stockholm, Berlin, Helvetica, Roy Nelson, The Watchmen, Lost, Heroes, The Office, Cheesecake, eBoy, Sparks, Dennis Eriksson, Hans Arnold, ABBA, Jaime Hernandez, Ghost World, Harvey Pekar, Chris Ware, Robert Crumb, Jaime Hewlett och penselpennor från Faber Castell.

Så med ett leende på läpparna efter en surrealistisk kväll går jag nu och lägger mig.

Go'natt!

Trackslistan?

Min kollega Carin hade på lunchen pratat med sin man Ingemar (duktig fotograf) om att jag var i London för att kolla på Sparks. Jag tror Ingemar hade hört att jag skulle på en massa konserter men inte fattat att det var ett och samma band. Eller att det var Sparks.

Han blev tydligen grymt besviken på att det var ett och samma band.

Han undrade också om jag ens var född när Sparks var poppis, vilket jag ju faktiskt nätt och jämt var.

Vad är det för männsikor?

Eller snarare, vad är det för människa som skulle åka till London fem veckor för att gå på diverse konserter? Förmodligen nån som "gillar musik".

På högstadiet var jag tillsammans med en tjej som hette Malin som när jag frågade vad hon gillade för musik svarade: Jag gillar Tracks. 

Vad är det för människa undrar jag. Vilka är de här människorna som köper Absolute Music, som gillar Tracks och har en iPod full av diverse lös musik som de inte ens vet vem som gjort? Jag tror det är samma människor som köper skivor på Shell för att ha nåt att lyssna på (eller ännu oftare, inte lyssna på) i bilen. Som har TV:n på som sällskap. Utan att titta på den. Samma typ av människor som går på toaletten mitt i filmen och säger: Nä, pausa inte. Det är helt ok.

Tydligen var Malin en av dem. Vi var bara ihop fem dar. Det kanske vore förmätet att enbart skylla på Tracks. Men såna här saker spelar roll. Jag säger: Människa, bry dig. Och bestäm dig!

Sparks - Interior Design (1988)

Jag hade ganska höga förväntningar på kvällens spelning eftersom jag är ganska förtjust i albumet. Och jag tycker nog man fick bra utdelning också. Bra ljud, ett par spännande nya arrangemang och kul extranummer.

Interior Design är också sista albumet Sparks släppte på 80-talet, innan ett ganska långt break fram till nästa skiva, Gratuitous Sax & Senseless Violins som kom 1994. Och det sista albumet som jag inte köpte nytt när det kom ut. Eftersom jag inte upptäckt dem än.

Höjdpunkterna (både på skivan och på scen) var Madonna och Toughest Girl In Town. Madonna är den första av två (kan det vara tre?) låtar Sparks skrivit om – gissa vem – Madonna. Intressant nog är den också inspelad på både engelska, franska, spanska och tyska. Kvällens show bjöd på den engelska versionen med en extra refräng på franska. Väldigt kul.

Som extranummer spelades en väldigt obskyr låt som heter It's Kind Of Like The Movies. Russell introducerade den med: Well, here's a song you won't know.

Originalet spelades in av Gleaming Spires för soundtracket till filmen Bad Manners och finns fortfarande inte släppt på vinyl eller CD. Jag har det på en bootleg med halvtaskigt ljud. Så det var riktigt kul att höra den på riktigt ikväll.

Det finns en cover online där Heaven Scent gör It's Kind Of Like The Movies. Inte alls så illa. Och med Ian Hampton (bassist på Sparks Propaganda och Indiscreet) på sång.

Spellista:

154. So Important

155. Just Got Back From Heaven

156. Lots Of Reasons

157. You Got A Hold Of My Heart

158. Love-O-Rama

159. Toughest Girl In Town

160. Let's Make Love

161. Stop Me If You've Heard This Before

162. Walk Down Memory Lane

163. Madonna

Extranummer:

164. Big Brass Ring

165. It's Kind Of Like The Movies (tidigare outgiven)

Sparks - Music That You Can Dance To (1986)

Man fick vänta till 1986 för ett nytt album från Sparks. Och fan va besviken man måste ha blivit. Är det nåt Sparks-album som blir kvar i lägenheten när det brinner så är det Music That You Can Dance To. Det går inte att uttrycka det snällare.

Ironiskt nog så kallades MTYCDT för Best Of Sparks när den gavs ut på CD 1990. Huvva! Snacka om falsk marknadsföring.

Som tur var fanns det ett par höjdpunkter under kvällen. Russell var i vanlig god form och full av entusiasm, Ron gjorde sin Shuffle / Running Man för första gången, ljudet var för en gångs skull tillräckligt högt (kanske försökte man kompensera) och ett par av låtarna hade fått ett rejält uppsving med nya arrangemang. Gissningsvis stod man helt enkelt inte ut när man repeterade albumet och var tvungen att göra något åt saken. Något som också slog mig under konserten är att det här måste vara den skiva som har flest orkester-krashar någonsin. Inte ens Pet Shop Boys mest pompösa plattor ligger i närheten.

De tre låtarna på skivan som faktiskt är riktigt bra är titelspåret, Music That You Can Dance To, Modesty Plays och Change som man spelade som extranummer och som finns med på CD-utgåvan.

Modesty Plays spelades in för att bli titelmusik till en amerikansk TV-serie baserad på Peter O'Donnell och Jim Holdaways agentserie Modesty Blaise. Men som med så många andra av Sparks TV- och film-projekt gick det här i stöpet och TV-serien lanserades aldrig. Däremot var Ron och Russell väldigt nöjda med titelspåret och för att slippa juridiska komplikationer döpte man om låten till Modesty Plays. Men med precis samma sångtagningar.

Det var en förvånansvärt stor publik ikväll. Om än lite sömning. Och kanske ännu lite äldre än tidigare kvällar. Jag stod samtidigt som förbandet spelade bredvid ett par i 70-årsåldern. I kid you not! Fast det är klart, om de var som jag när Sparks släppte Halfnelson så är de 70 nu. Man baxnar!

Kvällens förband hette The Autons och hade varit riktigt bra om man hade sluppit se dem. Jag fick kalla kårar av keyboardisten som hade såna kusliga dansmoves. Alex Fletcher (Hugh Grant) i Music & Lyrics (ovan) hade blivit grööön av avund. 1986.

Spellista:

145. Music That You Can Dance To

146. Rosebud

147. Fingertips

148. The Armies Of The Night

149. The Scene

150. Shopping Mall Of Love

151. Modesty Plays

152. Let's Get Funky

Extranummer:

153. Change

Sparks - Pulling Rabbits Out Of A Hat (1984)

Ojojoj... vilken dag.

Jag tillbringade en fantastisk eftermiddag och kväll med Will Kane och två av hans kompisar, Colin och Craig. Träffades (enligt engelsk tradition) på en pub klockan tre och förflyttade oss ett par timmar senare till S&M (Sausages & Mash) och sedan vidare till ytterligare en pub. Alla fyra är inbitna serie- och film... entusiaster (det är ok att använda det där andra ordet, men jag står över för den här gången) så det fanns massor att prata om. Colin var här på besök från Liverpool, medan Craig också bor i London. Vi kommer säkert hinna träffas igen under de kvarvarande tre veckorna.

När jag avvek för att gå på Sparks så pratade de om att försöka gå på Speed Racer vilket gjorde lite ont i hjärtat. Den vill jag också se...

Kvällens konsert med Sparks var allt vad gårdagens konsert inte var. Det enda som saknades var publik. Jag gissar på att det var den glesaste kvällen hittills. Kan inte ha varit mer än 200 personer i publiken. Men vilket ljud och vilka arrangemang. Spelningen inleddes med Pulling Rabbits som också var det starkaste numret under kvällen. Har inte sett sån energi hos Russell under någon av de tidigare 12 konserterna. Ljudet var högt, trummor och bas hade ett enormt driv och Russell var som på speed. Kvällen fortsatte i mer eller mindre samma takt och till och med de lugnare och blygare spåren hade fått en riktigt bra konsertkostym kvällen i ära.

Apropå kostymer så repriserade Russell sin blanka silverkostym medan Ron återskapade skivomslaget med en vit bomulls t-shirt (hur skriver man det ordet korrekt utan särskrivning? Jag går bet...).

Kvällens extranummer var National Crime Awareness Week som gavs ut som singel 1993. Men trots det tioåriga försprånget så passade den riktigt bra ihop med resten av materialet på Pulling Rabbits. 

Russell avslöjade också att han hade ett inside-tips på att A Song That Sings Itself låg riktigt bra till för att ingå i andra akten på Sheperd's Bush (där de ska spela låtar framröstade av fansen).

När de spelade Pretending To Be Drunk kunde jag inte låta bli att minnas att den spelade stor roll för mig i Karlstad när jag upptäckte Sparks. Jag ska inte påstå att jag är en festprisse nu, men då var jag det ännu mindre. Och texten fick mig att börja smida planer :)

This is what I had intended, pretending to be drunk
A little change in character, pretending to be drunk
You think I am weak and feeble, you think I'm a bore
When you drag me to a party, soon I'm out the door
Next time I'll portray a suave sophisticated hunk
That is what I had intended, pretending to be drunk

That is what I had intended, pretending to be drunk
A bit of "I have lived and loved," I'm pretending to be drunk
You say I could use some swagger, you say toughen up
I am rigid as a board, you tell me loosen up
I'm so loose and I'm so tough that I can barely move
That is what I had intended, pretending to be drunk

You notice a transformation, pretending to be drunk
I've lost all my inhibitions, pretending to be drunk
You can take me to the soiree and be proud of me
Everyone will be impressed, I'll pass out on your knee
Now I am so continental, they think that it's nice
Think I'll pretend to be drunk for the rest of my life

That is what I had intended, pretending to be drunk

Spellista:

133. Pulling Rabbits Out Of A Hat

134. Love Scenes

135. Pretending To Be Drunk

136. Progress

137. With All My Might

138. Sparks In The Dark (Part One)

139. Everybody Move

140. A Song That Sings Itself

141. Sisters

142. Kiss Me Quick

143. Sparks In The Dark (Part Two)

Extranummer:

144. National Crime Awareness Week