Peter Sjöholm

Oj, va kul det här var!

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=145177003

Min tjej kan karate

Hon skyddar mig mot andra män

Vi tar en promenad i parken

en fin sommarkväll

Hon nitar dig med värsta sparken

om du inte är snäll

Lite som Markus Krunegård, fast lite nördigare, och mycket syntigare.

Nyfiken på kvällens konsert...

Kvällens konsert är med Plagiarism. En skum och kul skiva. 1996 bestämde sig Sparks för att spela in en coverskiva med sina egna låtar. Så det är en slags greatest hits med 19 spår där de gör nyinspelningar av gamla och halvgamla låtar. Dessutom görs ett par av spåren tillsammans med andra artister som haft Sparks som influenser.

Så nu är jag nyfiken på om kvällen skulle kunna bjuda på en överraskning i form av någon av dem. Det är nog för mycket att hoppas på. Men det vore kul.

Artisterna i fråga är:

Faith No More

Erasure

Jimmy Sommerville

Yazoo har iofs konsert i Manchester ikväll, så det blir nog inte hela Erasure. Men Andy Bell kanske är ledig...

Tidsfördriv

Hann rita lite och började på den här. Har i över ett år varit sugen på att göra en illustration till Dolly Partons låt The Grass Is Blue. Och nu hann jag äntligen börja. Långtifrån klart. Men det är en start...

Mai, The Psychic Girl - The Lost Songs

Här är de låttitlar som läckt ut från Mai, The Psychic Girl. Jag har de i grönt och saknar de i rött. Jag nämnde tidigare att jag nog inte skulle ge en arm eller ett ben, men vara evigt tacksam för en kopia på Sparks låt Sport. Men här är det frågan om jag faktiskt inte skulle ge ett ben.

A Glimpse Of Mother

Bigger Than Me, Bigger Than You

Grandmother's Theme

She Used To Be One Of Us

That Looks Great On You

The Chosen Ones (Part 1: The Wisdom Alliance Tour)

The Chosen Ones (Part 2: Turm/Mai Battle)

The Date

The Dream

The Matchmakers

The Melancholy Patchwork Symphony

The Patchwork Symphony (The Wake-Up)

The Tribal Theme

The Wisdom Alliance

Too Bad

Up From A Dream

Wagner Metal

What Was That?

Avlägsna vänner

Russell plockade också hem oväntade humorpoäng när han efter sista låten höll ett rörande tal om hur mycket de uppskattade publiken och allt stöd de fått för idén att framföra alla sina 21 studioalbum. Och han sa att de var djupt rörda över att folk tagit sig tid och gjort sig besvär, och kommit långväga för att kunna närvara på konserterna.

Some people come from as far away as... Kensington. 

And without an Oyster card, that's quite a feat.

Sparks - Gratuitous Sax & Senseless Violins (1994)

Ojojoj... kvällens konsert var verkligen omtumlande bra. Jag har som små lyckliga champagnebubblor i hjärnan och ett leende från öra till öra. Och det var många som fick dela samma upplevelse eftersom Carling Academy ikväll var packad med folk hela vägen från scenkanten till bakre väggen.

1994 släppte (efter sex års frånvaro) Sparks Gratuitous Sax & Senseless Violins. Och det var via den första singeln (When Do I Get To Sing "My Way"?) som jag upptäckte dem. Från och med den här skivan är alltså Sparks ett samtida band för min del. Och vilken bra platta att lära känna dem på. Jag kommer ihåg att jag var helt förförd av... (jag letar efter ord) techno-synt-orkester-arrangemangen, skiv- och singelomslagen och deras musikvideos. Det var som om en helt ny värld öppnade sig. Det var en av de första gångerna jag tyckte att jag hört (och läst) smarta låttexter som fick mig själv att känna mig lite smart. Jag älskade skivomslagen, tyckte deras musikvideos var det snyggaste jag sett och att Russell och Ron var världens snyggaste och elegantaste människor.

Fram till 1994 hade jag bara hört talas om Sparks i andra hand. Artister jag gillade gillade Sparks, men jag hade inte hört dem själv. Vince Clarke (Depeche Mode, Yazoo, Erasure) pratade om att den första skivan han köpte var med Sparks och hur bra de var. Martin Gore (Depeche Mode) pratade om dem i liknande termer och gjorde en cover av Never Turn Your Back on Mother Earth på sin första soloskiva (Counterfeit EP) och jag hade hört folk dra paralleller mellan Neil och Chris i Pet Shop Boys och Sparks. Jag hade också hållit i en samlingsskiva vid namn Mael Intuition utan att köpa den. Men mer än så visste jag inte.

Tillsammans med Island-plattorna från 70-talet så håller jag den här skivan som Sparks allra starkaste period. De tre senaste skivorna överträffar dem på ett plan, men inte på alla. Det som var så härligt här (och som jag saknat sedan dess) var att allt höll så hög finish. Här fanns både idéerna och förpackningen. Allting var verkligen i synk. Deras musikvideos regisserades av Kuntzel + Deygas, som senare skulle göra den fantastiska titelsekvensen till Catch Me If You Can med Leonardo DiCaprio och Tom Hanks. Om inte det vore nog så kompletterades även singlarna med suveräna B-sidor och remixer. Bara en sån sak som att Vince Clarke gjorde en remix på When Do I Get To Sing "My Way".

GS&SV innehåller också I Thought I Told You To Wait In The Car, Sparks andra låt om Madonna. Och en låt om – och med – Tsui Hark, en etablerad och populär filmregissör från Hong Kong. 

Ron presenterade den ikväll med att berätta att de bjudit in Tsui Hark till konserten för att framföra låten men att han tyvärr var upptagen med filmprojekt i Hong Kong. Så framröstad som den mest lämpade att läsa Tsui Harks monolog skulle han göra det i hans ställe. Och låten fick ett extra härligt lager av absurditet och galenskap när Ron började läsa låttexten i jag-form:

I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've made several films
I'm Tsui Hark, I'm a film director
I've won several awards for my films
My first film was
The Butterfly Murders
Shanghai Blues
Peking Opera Blues
Swordsman, Part 1, Part 2, Part 3
Chinese Ghost Story, Part 1, Part 2, Part 3
Once Upon a Time In China, Part 1, Part 2, Part 3, Part 4, Part 5

And several other films

Russell spelade keyboard och sa efter att de massiva ovationerna efter låten att: Man, that's a tough act to follow. All I do is sing. Shit... *uppgiven suck*

Mellan 1988 och 1994 var Ron och Russell var inblandade i ett musikalfilm-projekt. De skrev musiken till Mai, The Psychic Girl. En japansk manga som var på väg att bli film. Tsui Hark var kopplad till projektet liksom Francis Ford Coppola och Tim Burton. Winona Ryder var ett tag tänkt att spela huvudrollen.

Så här har Russell sagt om de fem åren de lade på Mai, The Psychic Girl:

Tim Burton had signed on to direct, and from there, the project took various paths–none of which ended up being good paths, as far as ever getting the movie made. We dedicated our life to that film.

Så än idag ligger låtarna färdigskrivna och demoinspelade i nåt valv i Hollywood med en massa rättighetsproblematik. Och det verkar högst osannoligt att de någonsin kommer att släppas. För ett par år sedan lyckades jag däremot – och det här kommer låta spionthriller – via en kontakt i Ryssland, komma över fyra av spåren och de är fantastiskt bra. Grämer mig nåt gruvligt att inte kunna ta del av hela materialet.

Spellista:

166. Gratuitous Sax

167. When Do I Get To Sing "My Way"?

168. (When I Kiss You) I Hear Charlie Parker Playing

169. Frankly Scarlett, I Don't Give A Damn

170. Hear No Evil, See No Evil, Speak No Evil

171. Now That I Own The BBC

172. Tsui Hark

173. The Ghost Of Liberace

174. Let's Go Surfing

175. Senseless Violins

Extranummer:

176. Marry Me (En kul anakronism från 1974)

Will Kane + Rian Hughes + Sarah McIntyre

Konsertpaus ikväll, så efter en intensiv och effektiv jobbdag tog jag kvällsledigt och gick på pub och restaurang med Will Kane. Vi fick också sällskap av Rian Hughes och Sarah McIntyre vilket var väldigt kul.

Rian är en fantastiskt duktig illustratör/typograf/designer som jag första gången upptäckte på Graceland för tio år sedan. Vi har sedan dess sprungit på varandra i San Diego (vilket han iofs inte kom ihåg, men ändå). Nyss kom en bok som heter Yesterday's Tomorrows ut. En antologi med alla Rians serier. Och för ett par år sedan gavs det också ut en bok som heter Device med hans typsnitt, illustrationer och grafisk design. Det som slog mig då var inte enbart kvalitén på hans grejer, utan även kvantiteten. Hysteriska mängder av bra grejer. Och han är inte äldre än 40. Det är inte utan att man känner sig lite på efterkälken. På senaste tiden har han bla illustrerat Geri Halliwells barnböcker. Så vi fick också lite smaskigt Ginger Spice-skvaller.

Sara är serietecknare och barnboksillustratör. Hade inte hört talas om henne tidigare, men hon gör väldigt charmiga grejer. Kommer från Seattle och lämnade som 16-åring USA för kärleken i London. Och tydligen har det hållit i sig. Go Sara!

En del grejer påminner mig en aning om Jojo Falk som är en sagolikt härlig svensk illustratör. Eller sagolikt härlig människa. Och nybliven mamma.

Diskussionerna var väldigt underhållande och intressanta även om jag ibland fick en utanför-kroppen-upplevelse och såg oss storögt sitta och titta och lyssna på Will när han i 15 minuter berättade allt han kunde (vilket var allt) om Captain Britain. En titel han inte ens gillar. Bara en av de tusen saker han råkar kunna allt om. Det var riktig geek-overdrive.

Jag sa vid ett tillfälle att han var som en living encyclopedia. Will log och sa, they call me the Will-opedia. Han är verkligen som en ändlös brunn av popkultur-fakta. Och väldigt charmig.

Ämnen som hann diskuteras under kvällen var (i urval): Den kommande Hulk-filmen, Iron-Man, Ant-Man, The Avengers, Dire Straits, Sex Pistols, Charley Harper, Serge Clerc, Shane Glines, Captain Britain, Geri Halliwell, Neil Gaiman, Stockholm, Berlin, Helvetica, Roy Nelson, The Watchmen, Lost, Heroes, The Office, Cheesecake, eBoy, Sparks, Dennis Eriksson, Hans Arnold, ABBA, Jaime Hernandez, Ghost World, Harvey Pekar, Chris Ware, Robert Crumb, Jaime Hewlett och penselpennor från Faber Castell.

Så med ett leende på läpparna efter en surrealistisk kväll går jag nu och lägger mig.

Go'natt!