Trackslistan?

Min kollega Carin hade på lunchen pratat med sin man Ingemar (duktig fotograf) om att jag var i London för att kolla på Sparks. Jag tror Ingemar hade hört att jag skulle på en massa konserter men inte fattat att det var ett och samma band. Eller att det var Sparks.

Han blev tydligen grymt besviken på att det var ett och samma band.

Han undrade också om jag ens var född när Sparks var poppis, vilket jag ju faktiskt nätt och jämt var.

Vad är det för männsikor?

Eller snarare, vad är det för människa som skulle åka till London fem veckor för att gå på diverse konserter? Förmodligen nån som "gillar musik".

På högstadiet var jag tillsammans med en tjej som hette Malin som när jag frågade vad hon gillade för musik svarade: Jag gillar Tracks. 

Vad är det för människa undrar jag. Vilka är de här människorna som köper Absolute Music, som gillar Tracks och har en iPod full av diverse lös musik som de inte ens vet vem som gjort? Jag tror det är samma människor som köper skivor på Shell för att ha nåt att lyssna på (eller ännu oftare, inte lyssna på) i bilen. Som har TV:n på som sällskap. Utan att titta på den. Samma typ av människor som går på toaletten mitt i filmen och säger: Nä, pausa inte. Det är helt ok.

Tydligen var Malin en av dem. Vi var bara ihop fem dar. Det kanske vore förmätet att enbart skylla på Tracks. Men såna här saker spelar roll. Jag säger: Människa, bry dig. Och bestäm dig!

Sparks - Interior Design (1988)

Jag hade ganska höga förväntningar på kvällens spelning eftersom jag är ganska förtjust i albumet. Och jag tycker nog man fick bra utdelning också. Bra ljud, ett par spännande nya arrangemang och kul extranummer.

Interior Design är också sista albumet Sparks släppte på 80-talet, innan ett ganska långt break fram till nästa skiva, Gratuitous Sax & Senseless Violins som kom 1994. Och det sista albumet som jag inte köpte nytt när det kom ut. Eftersom jag inte upptäckt dem än.

Höjdpunkterna (både på skivan och på scen) var Madonna och Toughest Girl In Town. Madonna är den första av två (kan det vara tre?) låtar Sparks skrivit om – gissa vem – Madonna. Intressant nog är den också inspelad på både engelska, franska, spanska och tyska. Kvällens show bjöd på den engelska versionen med en extra refräng på franska. Väldigt kul.

Som extranummer spelades en väldigt obskyr låt som heter It's Kind Of Like The Movies. Russell introducerade den med: Well, here's a song you won't know.

Originalet spelades in av Gleaming Spires för soundtracket till filmen Bad Manners och finns fortfarande inte släppt på vinyl eller CD. Jag har det på en bootleg med halvtaskigt ljud. Så det var riktigt kul att höra den på riktigt ikväll.

Det finns en cover online där Heaven Scent gör It's Kind Of Like The Movies. Inte alls så illa. Och med Ian Hampton (bassist på Sparks Propaganda och Indiscreet) på sång.

Spellista:

154. So Important

155. Just Got Back From Heaven

156. Lots Of Reasons

157. You Got A Hold Of My Heart

158. Love-O-Rama

159. Toughest Girl In Town

160. Let's Make Love

161. Stop Me If You've Heard This Before

162. Walk Down Memory Lane

163. Madonna

Extranummer:

164. Big Brass Ring

165. It's Kind Of Like The Movies (tidigare outgiven)

Sparks - Music That You Can Dance To (1986)

Man fick vänta till 1986 för ett nytt album från Sparks. Och fan va besviken man måste ha blivit. Är det nåt Sparks-album som blir kvar i lägenheten när det brinner så är det Music That You Can Dance To. Det går inte att uttrycka det snällare.

Ironiskt nog så kallades MTYCDT för Best Of Sparks när den gavs ut på CD 1990. Huvva! Snacka om falsk marknadsföring.

Som tur var fanns det ett par höjdpunkter under kvällen. Russell var i vanlig god form och full av entusiasm, Ron gjorde sin Shuffle / Running Man för första gången, ljudet var för en gångs skull tillräckligt högt (kanske försökte man kompensera) och ett par av låtarna hade fått ett rejält uppsving med nya arrangemang. Gissningsvis stod man helt enkelt inte ut när man repeterade albumet och var tvungen att göra något åt saken. Något som också slog mig under konserten är att det här måste vara den skiva som har flest orkester-krashar någonsin. Inte ens Pet Shop Boys mest pompösa plattor ligger i närheten.

De tre låtarna på skivan som faktiskt är riktigt bra är titelspåret, Music That You Can Dance To, Modesty Plays och Change som man spelade som extranummer och som finns med på CD-utgåvan.

Modesty Plays spelades in för att bli titelmusik till en amerikansk TV-serie baserad på Peter O'Donnell och Jim Holdaways agentserie Modesty Blaise. Men som med så många andra av Sparks TV- och film-projekt gick det här i stöpet och TV-serien lanserades aldrig. Däremot var Ron och Russell väldigt nöjda med titelspåret och för att slippa juridiska komplikationer döpte man om låten till Modesty Plays. Men med precis samma sångtagningar.

Det var en förvånansvärt stor publik ikväll. Om än lite sömning. Och kanske ännu lite äldre än tidigare kvällar. Jag stod samtidigt som förbandet spelade bredvid ett par i 70-årsåldern. I kid you not! Fast det är klart, om de var som jag när Sparks släppte Halfnelson så är de 70 nu. Man baxnar!

Kvällens förband hette The Autons och hade varit riktigt bra om man hade sluppit se dem. Jag fick kalla kårar av keyboardisten som hade såna kusliga dansmoves. Alex Fletcher (Hugh Grant) i Music & Lyrics (ovan) hade blivit grööön av avund. 1986.

Spellista:

145. Music That You Can Dance To

146. Rosebud

147. Fingertips

148. The Armies Of The Night

149. The Scene

150. Shopping Mall Of Love

151. Modesty Plays

152. Let's Get Funky

Extranummer:

153. Change

Sparks - Pulling Rabbits Out Of A Hat (1984)

Ojojoj... vilken dag.

Jag tillbringade en fantastisk eftermiddag och kväll med Will Kane och två av hans kompisar, Colin och Craig. Träffades (enligt engelsk tradition) på en pub klockan tre och förflyttade oss ett par timmar senare till S&M (Sausages & Mash) och sedan vidare till ytterligare en pub. Alla fyra är inbitna serie- och film... entusiaster (det är ok att använda det där andra ordet, men jag står över för den här gången) så det fanns massor att prata om. Colin var här på besök från Liverpool, medan Craig också bor i London. Vi kommer säkert hinna träffas igen under de kvarvarande tre veckorna.

När jag avvek för att gå på Sparks så pratade de om att försöka gå på Speed Racer vilket gjorde lite ont i hjärtat. Den vill jag också se...

Kvällens konsert med Sparks var allt vad gårdagens konsert inte var. Det enda som saknades var publik. Jag gissar på att det var den glesaste kvällen hittills. Kan inte ha varit mer än 200 personer i publiken. Men vilket ljud och vilka arrangemang. Spelningen inleddes med Pulling Rabbits som också var det starkaste numret under kvällen. Har inte sett sån energi hos Russell under någon av de tidigare 12 konserterna. Ljudet var högt, trummor och bas hade ett enormt driv och Russell var som på speed. Kvällen fortsatte i mer eller mindre samma takt och till och med de lugnare och blygare spåren hade fått en riktigt bra konsertkostym kvällen i ära.

Apropå kostymer så repriserade Russell sin blanka silverkostym medan Ron återskapade skivomslaget med en vit bomulls t-shirt (hur skriver man det ordet korrekt utan särskrivning? Jag går bet...).

Kvällens extranummer var National Crime Awareness Week som gavs ut som singel 1993. Men trots det tioåriga försprånget så passade den riktigt bra ihop med resten av materialet på Pulling Rabbits. 

Russell avslöjade också att han hade ett inside-tips på att A Song That Sings Itself låg riktigt bra till för att ingå i andra akten på Sheperd's Bush (där de ska spela låtar framröstade av fansen).

När de spelade Pretending To Be Drunk kunde jag inte låta bli att minnas att den spelade stor roll för mig i Karlstad när jag upptäckte Sparks. Jag ska inte påstå att jag är en festprisse nu, men då var jag det ännu mindre. Och texten fick mig att börja smida planer :)

This is what I had intended, pretending to be drunk
A little change in character, pretending to be drunk
You think I am weak and feeble, you think I'm a bore
When you drag me to a party, soon I'm out the door
Next time I'll portray a suave sophisticated hunk
That is what I had intended, pretending to be drunk

That is what I had intended, pretending to be drunk
A bit of "I have lived and loved," I'm pretending to be drunk
You say I could use some swagger, you say toughen up
I am rigid as a board, you tell me loosen up
I'm so loose and I'm so tough that I can barely move
That is what I had intended, pretending to be drunk

You notice a transformation, pretending to be drunk
I've lost all my inhibitions, pretending to be drunk
You can take me to the soiree and be proud of me
Everyone will be impressed, I'll pass out on your knee
Now I am so continental, they think that it's nice
Think I'll pretend to be drunk for the rest of my life

That is what I had intended, pretending to be drunk

Spellista:

133. Pulling Rabbits Out Of A Hat

134. Love Scenes

135. Pretending To Be Drunk

136. Progress

137. With All My Might

138. Sparks In The Dark (Part One)

139. Everybody Move

140. A Song That Sings Itself

141. Sisters

142. Kiss Me Quick

143. Sparks In The Dark (Part Two)

Extranummer:

144. National Crime Awareness Week

Ett par bilder till på Jane...

Bara för att jag tycker hon är så cool :) Fatta att hon fyller 50(!) år i år. Hip-hip hurra för Jane!!

Sparks Quiz – Complete the following statement:

Hittade den här intressanta texten från april 2006. Tycker den tydligt illustrerar hur Sparks hunnit med så mycket och står för så många olika saker för olika människor. När jag pratar om dem hemma i Sverige så vet folk i min ålder inte vilka de är, medan 40–50 åringar säger: Håller de på än!? Och minns dem som bandet som släppte Kimono My House, Propaganda och Indiscreet.

Sparks’ heyday was/is –

A. In the mid-70s when, as part of the glam movement that included Bowie and T. Rex, they scored several Top 20 hits

B. In the early 80s, when they broke thru into the American market with massive MTV airplay for Cool Places, their duet with The Go-Go’s Jane Weidlin,

C. In the mid-90s, when they had dance club hits with When Do I Get to Sing ‘My Way’, When I Kiss You (I Hear Charlie Parker Playing) and The Number One Song in Heaven (feat Jimmy Sommerville) or,

D. Currently happening with the release of their critically acclaimed Lil’ Beethoven in 2002 and Hello Young Lovers just last month.

If you’re from the UK, you probably answered (A). If you’re from the U.S., you probably answered (B). If you’re a fading club kid, you may have answered (C), and if you’re a twenty-something hipster and part-time Pitchfork writer, you surely answered (D). After 35 years and 20 albums touching upon just about every era and sub-genre of pop music, any answer is really acceptable.

Sparks - In Outer Space (1983)

Ikväll var inte bra. Det går inte att skriva om det på nåt bättre sätt. Eller jo, en aning. En bedrövlig konsert räddades i sista sekund av ett riktig, riktigt bra extranummer. Men låt oss börja med det bedrövliga...

In Outer Space är en riktigt bra skiva med flera starka låtar. Den tillhör iofs Sparks något mediokra 80-tal, men den är fortfarande hygglig med ett par riktigt starka spår. På två av låtarna - Cool Places och Lucky Me, Lucky You - sjunger Russell duett med Jane Wiedlin från The Go-Go's. En av rockvärldens coolaste tjejer i mina ögon. När jag såg Go-Go's i San Francisco så plockade Jane så många poäng så det var omöjligt att hålla räkningen.

Det som gjorde kvällens konsert till en sång besvikelse var arrangemangen och mixningen. På skiva är In Outer Space till stor del driven av en hårt mixad syntbas. Men ikväll hördes knappt rytmsektionen alls. En mjuk (och lågt mixad) elbas gjorde att upptempo-låtar som Popularity, All You Ever Think About Is Sex och Rockin' Girls tappade precis allt driv och betedde sig som sömnlösa zombies. Och inte på ett skönt lounge-sätt, utan på ett urbota tråååååkigt sätt.

Så vad jag hade trott och hoppats på skulle bli kvällens höjdpunkt (All You Ever Think About Is Sex) kom av sig helt och hållet. Istället överraskade de i extranumret med att spela en låt jag aldrig hört förut. Sports, tydligen en B-sida från Cool Places. Och oj, va bra den var! Om den funkade så bra en kväll som den här undrar man ju hur den låter i en studioinspelning.

Med textrader som:

One more time for a healthy body

One more time for a healthy mind

One more time for no good reason

kan man ju inte låta bli att bli förtjust.

Kvällen avslutades efter Sports med att Ron fick en tallrik med grädde i ansiktet. Medan Russell (som kastat tallriken) fnissade förtjust sa Ron: I thought the re-creation of these albums would be limited to the songs. Not the album artwork. Guess this one's on me. Enjoy!

Spellista:
122. Cool Places

123. Popularity

124. Prayin' For A Party

125. All You Ever Think About Is Sex

126. Please, Baby, Please

127. Rockin' Girls

128. I Wish I Looked A Little Better

129. Lucky Me, Lucky You
130. A Fin Bunch Of Guys From Outer Space

131. Dance Godamn It

Extranummer:

132. Sports (B-sida från Cool Places)

Om nån lyckas komma över en kopia av Sports (digital eller inte) så är jag beredd att ge, om inte en arm och ett ben, så i alla fall nåt riktigt fint för den.