Pret A Manger

Efter två veckor i London fick jag idag min första riktigt bra caffè latte. Hittills har de konsekvent varit brända eller smakat välling. 

Jo, man har ju lärt sig en del genom att jobba på Kärnhuset med Marcus Karlsson och saker som Arla och Latte hemma. 

Mjölken ska inte värmas till mer än 65° C. Sånt kan jag. Det kan inte engelsmännen. Förutom killen på Pret A Manger idag. Tack för det.

Caution, wet floor!

Hade en suverän turist-shopping-dag idag. Hörde att det var 30° i skuggan hemma. Plus att det var Stockholm maraton. Låter som upplagt för kollaps. Här i London var det mulet, ganska varmt och lite blåst. Precis som jag vill ha det!

Jag käkade lunch på ett ställe där det stod Caution Wet Floor-skyltar och tänkte på en grej Jessica kommenterade på i veckan. Vi satt på en pub som heter Cambridge och nån hade spillt ut en pint med öl på golvet. Istället för att ta fram moppen och torka upp det så ställde de ut en gul varningsskylt. Kulturkrock, någon? Eller säger man kulturhalka?

Sparks - Nicotina

Texten till Sparks låt Nicotina från Angst In My Pants får mig att tänka på Spike Jonze och hans IKEA-reklam om lampan. Det finns vissa fina paralleller. Även om jag måste erknna att twisten är starkare i IKEA-filmen.

Not every cigarette is a dead, dead thing
Some have a mind and try to be other things
Pushed in the pack, they crave some Virginia air
Softly, they pray to someone, but life ain't fair

They're born to lose
They're born to fill
The lungs of Jack
The lungs of Jill
And like I said
Life just isn't fair

Nicotina, Nicotina, Nicotina is her name

Once in a while a cigarette has a name
N-I-C-O-T-I-N-A, that's her name
She had a tiny voice, and she sang all day
She was a cigarette, but she loved to play

Nicotina, Nicotina, Nicotina is her name

A man with a cough
Stepped to the machine
Dropped coins in the slot
The end of a dream

He ripped the pack and coughed, and then coughed again
Popped out a cigarette, and we're near the end
She screamed and screamed but so much was filtered out
Now Nicotina's only a tiny cloud

Nicotina's gone, but life goes on though
Nicotina's gone, but life goes on though
Nicotina's gone, but life goes on and on and on and on and on
Nicotina, Nicotina, Nicotina was her name

Sparks - Angst In My Pants (1982)

Från och med Whomp That Sucker (1981) och till och med Interior Design (1988) har Sparks ett och samma band i studio och på scen.  Gitarristen Bob Haag, bassisten Leslie Bohem och trummisen David Kendricks. De spelade parallellt i ett eget band (eller egentligen två) som hette Gleaming Spires/Bates Motel. Knappt värt att leta rätt på. Ens om man är riktigt insnöad.

Angst In My Pants (Sparks 11:e studioalbum) är i mina ögon ett litet uppsving från Whomp That Sucker. Fler starka låtar och ett skivomslag som är bland de läckraste de gjort. Och där är konkurrensen hård. Topp 5 i alla fall (av 21).

Ikväll fick vi se en av kavajerna från utställningen på Bodhi Gallery. Russell hade på sig den gröna paljettkavajen (samma snitt och look som den på skivomslaget) som jag och Jessica hade sett där i tisdags. Ron hade däremot inte på sig brudklänningen. Det hade varit nåt! Kavajen är i alla fall riktigt gräslig men det är samtidigt svårt att låta bli att fascineras av den. Jag har ju tidigare nämnt att jag ibland har svårt att separera om saker är bra eller om de bara är kul. Jag tyckte det här tangerade det.

Russell presenterade under kvällen de flesta låtar som LA themed. Och när han efter sista låten presenterat bandet presenterade han Ron som: The guy who has a certain flair for writing LA themes songs and lyrics. Ron tog micken, tackade och sa: You should write about stuff you know about; In my case, Moustasches and Mickey Mouse.

Russell berättade också inför kvällens extranummer att de hade fått en hel del påhopp från Disney när de släppte låten Mickey Mouse. Men när den sedan började spelas flitigt på radiostationer i Los Angeles märkte Disney att det var ganska bra reklam för Disneyland. Så bra att de till och med tog kontakt med Sparks och sa (enligt Russell ikväll): That song Mickey Mouse... you wouldn't happen to have any other songs about, let's say... Minnie Mouse or Donald Duck or...

And of course we did. Sa Russell. Were such cheap bastards.

Så på det sättet skrevs låten Minnie Mouse (kvällens extranummer) som 1983 släpptes på Disneys album Splashdance.

Apropå Mickey Mouse så finns det ett fantastiskt framträdande av den låten från Saturday Night Live. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Ron Mael i det här klippet. Här är också den gröna paljettkostymen med. Inklusive brallor!! Förmodligen också en av de första gånger Ron gör den stolliga dansen som är flitigt repriserad sen dess. Alltid till samma jubel.

Jessica undrade om det inte kunde finnas viss avundsjuka mellan syskonen. Russell är förvisso den uppenbara flickfavoriten och affischpojken. Men på scen så räcker det med ett höjt ögonbryn från Ron för att publiken ska bli som i extas. Russell är söt, extrovert och duktig medan Ron är introvert och genial (jag hittar inga riktigt bra ord här). Kan det vara så?

Spellista:

111. Angst In My Pants

112. I Predict

113. Sextown USA

114. Nicotina

115. Mickey Mouse

116. Moustache

117. Instant Weight Loss

118. Tarzan And Jane

119. The Decline And Fall Of Me

120. Eaten By The Monster Of Love

Extranummer:

121. Minnie Mouse

Kvällens starkaste nummer var Nicotina och Moustache även om det var ett mycket jämnt framförande över lag.

Sparks – Whomp That Sucker (1981)

Från 1979 till 1981. Så länge höll sig Russell Maels löfte att inte använda gitarrer. På Whomp That Sucker från 1981 är de tillbaka igen. Och Sparks låter ungefär som på Introducing, skivan innan de träffade Georgio Moroder. Det lustiga är att det fortfarande är Moroders produktionsbolag som producerar skivorna, om än inte Moroder själv. 

Whomp That Sucker har ett fantastiskt skivomslag och ett par riktigt bra låtar, men den sticker inte ut som ett av deras starkare album. Snarare hör den till den sämre änden av spektrumet. Man kunde se tendenser till att London-publiken höll med eftersom den här kvällen också var gles med folk. Ungefär samma som Terminal Jive. Gissningsvis kring 400 personer.

Jag hade innan konserten gissat, hoppats och trott att Upstairs skulle sticka ut från mängden och det gjorde den. Och den allsångsvänliga refrängen bidrog också till att få riktigt bra fart på publiken. Funny Face och Wacky Women stack också ut som väldigt bra live-låtar.

Russell berättade att trots att inte Moroder själv producerade skivan så umgicks de med honom under den här perioden. Och i hans krets av bekanta fanns Nastassia Kinski (känd från bl a Paris, Texas), som gav upphov till låten That's Not Nastassia.

Russell verkar nu också ha lämnat kostymerna och övergått till att ha kostymbrallor, hängslen, skjorta och slips men ingen kavaj. Kanske tog kavajerna slut.

Låtlista:
100. Tips for Teens

101. Funny Face

102. Where's My Girl

103. Upstairs

104. I Married a Martian

105. The Willys

106. Don't Shoot Me

107. Suzie Safety

108. That's Not Nastassia
109. Wacky Women

Extranummer:

110. Get Crazy (från filmen med samma namn)

Sparks – A Visual Retrospective

I tisdags så tog jag och Jessica oss till Shoreditch (säg det tio gånger snabbt utan att snubbla på orden) för att kolla på Sparks-utställningen på Bodhi Gallery. Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på eller sett framför mig. Eller jo, det vet jag ju... jag till att börja med inbillat mig att galleriet låg i Soho, så vi åkte helt fel. Det låg istället i Shoreditch, inte så långt från Liverpool Street Station. Shoreditch är enligt Nippe det nya heta området i London. Ett område som inte varit nåt alls och nu dräller av små häftiga butiker, reklambyråer och gallerier. Det var också i de här kvarteren som den jättehäftiga Shepard Fairey-utställningen var i november.

Snett mittemot låg Fika, ett kul litet café som Jessica hört talas om. Drivs av svenskar och har tydligen gått sjukt bra och finns på ett par ställen i London. Vi tjuvkikade lite på uteserveringen och jag blev grymt besviken när jag såg mikrovågsugns-värmda Mamma Scan-köttbullar. 

Vi tog också en sväng förbi Concrete Hermit, ytterliggare ett litet galleri som just nu har en läcker eBoy-utställning (samma eBoy som vi hälsade på i Berlin och som jag och Kärnhuset gjorde en Arla-affisch med). Jag fick en tjusig t-shirt och tittade fascinerat på alla fina grejer. Bland annat fick man se produktionsskisser och korrektur för deras Peecol-figurer. Det var kul att ta del av.

Nåväl, tillbaka till Sparks-utställningen. Galleriet var ett pyttelitet ställe med entrédörr i gatuplan och sedan en smal, smal trappa ner till ett litet rum med dålig luft och många entusiastiska Sparks-... jag kallar dem fans, så stöter jag mig inte med någon.

Det visades musikvideos, pressklipp, skivomslag, en paljettkostym från Angst In My Pants-eran, Rons frack med jääääättelånga armar som han hade på senaste turnén, handskrivna utkast till låttexter och en del posters och inofficiella foton. En av höjdpunkterna var den ärmlösa ljusblå sweatshirt som såldes som turnétröja 1983. Många av singelomslagen var också kul att se, eftersom jag sett så få av dem tidigare.

Jag var lite kluven iför utställningen på samma sätt som jag är inför de flesta av den senaste tidens konserter, merchandise och skivomslag. Det är rörande att man kan få till grejer med små budgets, bra idéer och en brinnande passion. Men fan vad folk är klåpare på att få det att funka hela vägen. Jessica tycker det är lite charmigt och punkigt, men inte ens hon kan förklara den menlösa gråa fleecetröjan som säljs på konserterna eller den dåliga dubbelhäftade tejp som användes på utställningen...

Sparks - Terminal Jive (1980)

Terminal Jive är tyvärr inget annat än en tunn och urvattnad kopia på No.1 In Heaven. Eftersom förlagan är så stark så är Terminal Jive ändå hygglig, men i jämförelse är det inte mycket att hurra för. When I'm With You var en gigantisk succé i Frankrike och en kul musikvideo där Ron håller i Russell som en buktalardocka visades flitigt i Frankrike.

Skivan producerades av Georgio Moroders produktionsbolag och producent var Harold Faltermeyer som senare skulle få en egen megahit med Axel F. Ledmotivet till Snuten i Hollywood.

Kvällens behållning var Ron som hade en väldigt tjusig svart (fransk) basker på sig. Många låtar avslutades också med ett Merci från Russell. De berättade även att Young Girls nyligen hade hamnar på en lista (i Word Magazine) över mest stötande och opassande låtar. Man kunde ana ett visst mått av stolthet.

Förbandet från Propaganda (Scroobius Pip vs Dan Le Sac) uppträdde även ikväll och gjorde ett riktigt bra jobb. Trots att det var väääldigt glest i publiken. Scoobius Pip inledde spelningen med att räkna in publiken och utbrast sedan: Ooo, all 58 people of you. What a crowd. Word must have preceeded us, people heard what a crap performance we did for Propaganda.

Så ja, det var konsertseriens hittills klart glesaste kväll. När Sparks en timme senare gick på scenen hade nog publiken tre- eller fyrdubblats, men det far fortfarande väldigt glest. 

Scroobius Pip fällde också en väldigt rolig kommentar kring publikens ålder. Han sa: This next song's called Rat-race. Anyone of you work in retail? Or have kids or grand-kids who do? Ooo... that was just me kidding... I didn't mean that. I wasn't implying that the average age tonight is slightly higher than usual? Did I give that impression? Nonono, no way.

Som tur var gick mellansnacket (välförtjänt) hem väldigt bra hos publiken.

Låtlista:

91. When I'm with You

92. Just Because You Love Me

93. Rock 'n' Roll People in a Disco World

94. When I'm with You (Instrumental)

95. Young Girls

96. Noisy Boys

97. Stereo

98. The Greatest Show On Earth

Extranummer:

99. Singing In The Shower

Kvällens starkaste nummer var The Greatest Show On Earth. Kvällens svagaste var (såklart) den instrumentala versionen av When I'm With You, som precis som på skivan kändes som den utfyllning den är.